Top of the morning to ya!

<- "Vill du fajtas, farsan? Va? VAA?!" Igår kväll trodde Lillen att han hette Eklund. Först kaxig, sedan gick han raskt i däck ;)

Somnade ifrån bloggandet igår, och den senaste natten har varit den lugnaste sedan vi kom hem (om man bortser ifrån att pappsen fick ta ut lillen på en promenad runt kvarteret vid tvåtiden efter en rätt hård kinkperiod). Nu har jag sovit åtta timmar och har, ologiskt nog, huvudvärk.

Det kommer en längre uppdatering senare, för så snart grabben vaknar till igen ska vi göra Södermalm osäkert.

Det svänger om lillen

<- Moster bönade och bad om att vi skulle lägga upp en bild på grabben i dinosaurie-tröjan. Egentligen har Daddy Fool som policy att inte tillgodose bildönskemål, men han blev söt, så okej för den här gången. ;)

Det blir en kort uppdatering idag, för ärligt talat är jag ganska trött och skulle helst kraschlanda i sängen omedelbart.
Måndagen blev en rejäl prövning; lillen var väldigt krävande humör- och servicemässigt, men idag (okej, igår) har han varit relativt lugn. Hela eftermiddagen sov han som en liten stock och vi föräldrar fick lite tid för r&r (framför tv:n. Pappa tittade på Oprah. Så långt har det redan gått.) och en välbehövlig andningspaus.

PKU-testet gick bra, grabben ammade under tiden så han gnällde inte alls när han blev stucken. Testresultatet får vi aldrig veta, om det inte är något fel.

Förutom att PKU-testet söker efter en ovanlig bristsjukdom som på svenska heter fenolketonuri och som kraftigt förenklat uttryckt gör att lightläsk får din hjärna att ruttna, har grabben också numera fått den tveksamma äran att hamna i sitt första kontroversiella register. Kan bara konstatera att om han själv en dag vill ha sitt prov förstört är det upp till honom.

Dessutom blev han vägd för första gången sedan skärtorsdagen, vilket var rätt spännande. En bebis förlorar i genomsnitt ungefär 10% av kroppsvikten under de första dygnen efter förlossningen, när han bara konsumerar råmjölk och bränner fettreserver han lagt på sig inifrån magen, och eftersom killen vägde ganska lite redan innan var det en smula nervöst. När vågen stannade låg han på minus tio - gram. Alltså 3060. Så allt sugande det senaste dygnet verkar ha gjort susen. Coolt.

En sak som fascinerar lite är också hur lugn han blir så snart vi är utomhus. Efter PKU-testet gick vi en sväng till Babyproffsen för att köpa på oss några fler pryttlar. Inne i butiken blev han lite gnällig, så jag tog ut vagnen för att lufta honom. Så snart vi kom utanför dörren... *poff* så var han knäpptyst och sov sött medan vi handlade mat. Vi kom hem, parkerade vagnen i sovrummet - han fick ligga kvar - och då började han igen.

Det är för tidigt att börja tala om trender ännu, men om detta fortsätter kan det bli aktuellt med nattpromenader bara det blir lite varmare.

Det har börjat droppa in blommor. Mer om det i morgon.

Dagens...
...kroppsvätskor del 1: Bajset påminner nu om fransk senap. Det är tydligen normalt, så förhoppningsvis blir det inget mer skitsnack på ett tag. Men jag lovar inget.
...kroppsvätskor del 2: Lillen lade sin första rejäla spya idag - på pappas arm. Den luktade inte heller. Lilla e kommenterade vemodigt ungefär: "Det kommer en dag när bajset luktar bajs och spyan luktar alkohol." Ack så sant.

Ingen vill veta vad du gjort i blöjan

...men det struntar pappa i, för det här är fascinerande.

Spädbarnsbajs, punkt 1: Det luktar inte. Jag vet inte om det är någon darwinsk reflex som gör att det ska bli lättare att binda sig vid barnet i början, men man känner ingenting, trots att det hittills genomgått hela färg- och formskalan (mer om det i punkt 2).
Samma reflex gör förmodligen att en unge kan komma direkt och bryskt utplockad ur en livmoder efter drygt nio månader, vara täckt med blod och diverse annat gunk och ändå dofta - ja... gott, på något odefinierbart sätt. Lite som nybakat bröd, fast ändå inte alls. Det har nu gått fyra dygn utan bad (man gör inte sådant i början) och doften sitter i.

Spädbarnsbajs, punkt 2: Det är alltid en överraskning. Att öppna en blöja är i det avseendet lite grann som att öppna en oväntad julklapp. Hittills har vi hittat jämnbrun smet, något svart som mest liknar skokräm (har ej testat), koncentrerad äppeljuice - väldigt koncentrerad - och nu de senaste timmarna en massa små neongröna (jag svär!) klumpar. Vad vet jag, lilla e:s bröst kanske är radioaktiva.

Men som sagt - det luktar inte. Nu frågar jag mig - om det finns en gud, varför skapade han/hon/vederbörande inte människan på ett sådant sätt att bajs är luktfritt hela livet? Tydligen fanns ju de tekniska förutsättningarna. Jaja, vi får glädjas så länge det varar.

Spädbarnsbajs, punkt 3: Det där med blöjor är ganska simpelt egentligen, även om killen är ledsen och kinkig. (vem sade att referenshumorn var död?) När man ser blöjreklam på tv funderar man ibland - ända sedan tidigt 90-tal - på hur vi som växte upp med 70-talsteknologi runt rumpan lyckades undvika att bli seriemördare allihop med tanke på vilket trauma nästan varje sekund av våra första år måste ha varit...

Vi har redan hunnit testa både Pampers New Baby och Libero Newborn och kan ni tänka er - skillnaden är att Libero har en framsida med tecknade figurer som går i blå toner, och Pampers har en som går i gula. Dessutom är det möjligt att endera sorten har ett kardborreband som är 1,134 millimeter längre (ca), men den anomalin kan vara en ren tillfällighet.

Vi får se vad vi köper på oss nästa gång. Libero är fotbollsrelaterat, om än mycket, mycket vagt, men Pampers har förstås fördelen att färgtonen framtill harmoniserar mer gentemot kisset och bajset.

Vid närmare eftertanke blir det nog den det är rea på.

Vad mer?
Visst ja, vi har ju kommit hem. Sista natten på BB var ganska jobbig - lilla e fick ligga och lyssna på någon annans högljudda värkar i rummet intill (själv yttrade hon ju knappt ett läte, vilket på sätt och vis var ännu värre) och när en supertrevlig doktor hade kollat hjärtat och ansiktsfärgen på lillen på påskdagens morgon, tyckte vi att det var lika bra att åka hemåt. "Värktabletterna kan jag lika gärna ta i min egen säng", tyckte min kvinna.
Hon är så stark, så duktig och så modig att jag nästan glömmer bort att det bara är fyra dygn sedan hon genomgick 3/4 förlossning och en akut operation... hon blir lite starkare hela tiden, men har ont både här och där, och just nu blir brösten rätt hårt åtgångna.

Enligt farmor åt Daddy Fool själv 17 gånger per dygn under den första tiden som nyfödd, och efter idag börjar man så smått undra om grabben brås på farsan. Vi faller nog till föga och köper en pump redan nu. Bra att ha i reserv, om inte annat.

<- Kärleksfullt uppvaknande efter första natten hemma...

Han sov rätt bra i går kväll och i natt, men den här dagen har varit lite mer av en prövning. Äta, bajsa, skrika, äta mer, bajsa mer, skrika mer, ligga still i tio minuter, skrika mer, äta mer, bajsa mer, etc. Vi alternerar mellan att låta honom ligga i vagnens ligginsats (i sängen, mellan oss), i sängen utan insats men med kudde, och bilbarnstolen (främst i soffan, när vi vill vila famnen) - lika bra att försöka vänja honom vid allt. Fast spjälsängen är nog lite för stor och ödslig ännu, om vi inte lägger ligginsatsen där när han har blivit lite mer van.

Just nu har lilla e:s och grabbens dygnsrytmer äntligen matchat varandra för första gången i dag. De sover så sött och jag skulle vilja ta en bild, men jag tänker inte göra något som riskerar att påskynda väckningen...

Dagens...
...invigning 1: Babymonitorn från morbror Jocke. Tackar i efterskott - även om den fick en sådan rivstart att det bidrog lite till stressen.
...invigning 2: Bärselen från BabyBjörn. Funkar utmärkt trots att grabben är någon centimeter under rekommenderad längd. Ännu.
...bokning: PKU-testet, tisdag förmiddag. Det blir grabbens andra spruta. Han var rätt duktig första gången.

Den långa (jättelånga) versionen

(Som jag lovade har jag blandat ut den kompakta och lite otäcka texten med lite ganska orelaterade, men gulliga bebisbilder. Om någon undrar.)

<- Vi börjar från slutet... här är den första bilden på vår lillkille i nya sängen.

Puh! Så, nu har vi kommit hem alla tre, mjölken flödar och lillen (75 timmar gammal) har börjat acklimatisera sig så smått.
Så vi tar och backar bandet några dagar, till sttrax efter det sista inlägget jag skrev på skärtorsdagen...
...Erikas (i den här storyn slipper hon heta "lilla e" även om hon tycker det är gulligt) värkar kommer var tredje minut och har börjat bli ganska smärtsamma, så det är hög tid att ringa taxi. Vi får tag i en bil på några minuter. So far, so good. Det är trafikstockning på Klarastrandsleden, och tjejen som kör behöver ett varv runt sjukhuset för att hitta förlossningsingången, men vi har ingen panik.

(På påskafton fick vi Erikas journalutdrag. De visar vad som rent faktiskt hände. Resten av textmassan visar hur vi upplevde det då.)

13:20 Frisk förstföderska som kommer pga kontr. sedan 05.30 imorse. Tas emot av Bm [namn]. VU: ([namn]) cx utplånad mm ö 6 cm ffd huv ov spinae. CTG kopplas.
Ur journalanteckningarna.

Vi visas in på vårt rum. Det ser ganska ombonat ut, en soffa, bord, säng och lite olika pallar, allt för att Erika ska ha lätt att hitta bekvämast möjliga ställning. Hon har redan öppnat sig mer än halvvägs, och bebisens hjärtljud låter bra. Smärtan tilltar men hon andas bra och får mycket beröm.


<- Bonusbild: Snart läge att köpa en hårborste, kanske.

Efter en dryg halvtimme kopplar vi in en "tens" - TNS - som var det där elchocksredskapet hon lekte med härom veckan. Annars behöver hon inget smärtstillande ännu. Värkarna fortsätter att bli mer intensiva, men smärtan släpper lite när tensen kickar in.
Vi spelar igenom den första hembrända plattan, och allt är ungefär som man tänkt sig - nästan lite långtråkigt trots att spänningen finns där precis under ytan. Daddy Fool äter en macka, och försöker klia och smeka Erika när hon vill, men hon går mer och mer in i sig själv allteftersom smärtan blir större. Andningen klarar hon utan hjälp.

15:40 Flj har avlyssnats intermittent u.a. acc finns. På bindan finns brunfärgad flytning, mek? [...] mm ö 8 cm ffd ov spinae. Osäker på ffd bjudning. Ber dr [namn] undersöka.
VU ([namn]) fontanell i hö snedvidd inga hinnor palp.
Ur journalanteckningarna.

För någon som är så paranoid som pappan i den här historien är en CTG-apparat ungefär som kinesisk vattentortyr baklänges. Man håller konstant ögonen på apparaten, och minsta förändring - särskilt varje "sändningsuppehåll" - går som en tagg rakt in i centrala nervsystemet. 143-144-135-132-vad i helv...-134-136-143...etc.
Vid det här laget har de kopplat en elektrod för att få en säkrare rytm, och även om de fortsätter berätta att allt är rutin och det inte finns någon anledning till oro kan jag inte låta bli att notera att det verkar staplas på nya sorters rutinundersökningar efter hand.


<- Bonusbild: En lugn stund på skötbordet.

Dessutom verkar det i det här läget som att vattnet gått redan på onsdagen (det som vi trodde var slemproppen innan slemproppen faktiskt försvann) och att det dessutom finns bajs - det som kallas "mek" i journalen - i livmodern. Att bebben badar bajsbad är förstås ingen höjdare, så det kan förstås vara ett skäl till att ta det försiktigt.
Sedan är det ju en liiiten detalj till som framgår av journalen. Men just här, om vi går tillbaka från futurum till presens i imperfekt, får vi inte reda på något.
Erika har väldigt ont nu och modermunnen har öppnat sig ytterligare. Just den sista fasen av öppningen, mellan 8-10 centimeter, brukar vara alla värst, och kort efter klockan fem blir det för jobbigt och hon ber om lustgas. Efter det är hon knappt kontaktbar mellan värkarna, och att få henne att ens dricka något är nästan omöjligt. Man bränner 500 kalorier i timmen när man föder, har jag läst någonstans.
Som förlossningscoach känner jag mig just då ganska oduglig.



<- Bonusbild: *gäsp* - det kan bli lite jobbigt med alla nya intryck...

Barnmorskan försöker få mig att äta lite (det är tacos-torsdag! Olé! Alltså, hon säger det inte så.), men hur ska JAG kunna göra det när kvinnan jag älskar lider och just här, just nu behöver all näring hon kan få och jag inte ens lyckas få henne att dricka en klunk vatten? Lyckas pressa i mig ett par majschips till slut.

18:30 VU:mm retraherad ffd strax ov spinae. Pat avslutar TNS Komplicerade variabla dec under VU varför CTG byts till STAN
Ur journalanteckningarna.

Erika kan knappt röra sig nu på grund av smärtan, och även fast jag nu vet att det var för att hon var så otroligt fokuserad inåt, på sin kropp, på sin andning, så kändes det just då hela tiden som att hon var på väg att förlora medvetandet. Hon har gjort nästan hela jobbet nu, är fullt öppen och ska börja krysta när som helst, men det finns något i luften i rummet när barnmorskan är inne, och utan att jag riktigt förstår vad som händer (även om jag nickar och håller med och hummar tafatt) byts CTG-apparaten ut mot en större och mer avancerad maskin.
Tredje skivan är slut men jag orkar vid det här laget inte gå upp och byta den. Det har hunnit bli halvskumt i rummet men Erika säger, knappt hör- eller förståbart, att vi inte ska tända. Och där i dunklet sitter jag och frågar mig om något kan vara mer skräckinjagande än just allt detta.
Jag har ingen aning om vad som väntar.

18:50 Nu rent mek på bindan, dr [namn] tillkallas. Sätesändläge? Äv STAN signalerar med frekventa event.
Ur journalanteckningarna.

Någon som kan medicinsk mumbo-jumbo vet nu vad den stora twisten är. Men själv är jag fortfarande olyckligt ovetande, i limbo och helt utan ironisk distans. Hör långt bortifrån någon säga att hjärtrytmen är lite dålig (jag kan minnas fel, så jag tänker inte ge mig in i en semantisk utläggning om huruvida en dålig hjärtrytm KAN vara "lite" dålig, eller bara dålig punkt.) och att de blivit osäkra på bebisens läge, eftersom bajset inte är så utspätt som det borde vara. Så de ska prova ett nytt ultraljud.
Kontrasten mot ultraljudet vi gjorde i oktober kunde inte vara större. Då var det glädje och fascination och förundran och utskriften är sedan länge skrivbordsbild på datorn. Nu är det bara skräck och smärta och ljudet av Erikas gnyenden när hon långsamt och plågsamt byter ställning och får gel smetad på magen.

19:10 Sätesändläge bekräftas med u-lj Beslut om sectio. PVK samt bastest.
Ur journalanteckningarna.

Från limbo till avgrunden på tio ord. Min hjärna fungerar lite som flugpapper. Vissa former av värdelöst vetande som passerar fastnar där och går inte att skrapa loss, även när det inte finns någon anledning för kunskaperna att stanna kvar. De kan ligga vilande i tio år, tills området plötsligt uppenbarar sig som en finalfråga i Trivial Pursuit eller som en rak höger i ansiktet när man redan nått sin mentala brytpunkt.
Hur som helst. När jag hör doktorn säga "sätesbjudning" vet jag precis vad det handlar om. Jag vet till och med att jag lärde mig vad det handlade om när jag läste Stephen Kings "Pestens tid" i de tidiga tonåren. I en sekvens där mamman så när strök med (och pojken var djävulens avkomma och hade antagligen bockfot - men det är en annan historia).

Bebisen ligger alltså åt fel håll, sittande i stället för huvudstupa, och det har konstaterats först nu, när Erika har krystvärkar. Hade jag inte varit så fullständigt slutkörd hade jag nog fått ett vredesutbrott eller försökt dölja skräcken bakom ett dåligt skämt, men nu sjunker jag bara ihop i stolen, drar händerna genom håret och försöker hitta ny styrka någonstans ifrån. Från en knastrig radiosändare där högtalaren är placerad på månen hör jag någon säga något om kejsarsnitt, och när jag nästa gång minns något halvspringer jag bredvid Erika som ligger i sin säng mitt i en flock av människor, längs en lång lång lång korridor och jag tror att jag säger "Jag är här. Det kommer att bli bra." men jag vet ärligt talat inte säkert.

Jag vet inte heller hur lång tid transporten genom sjukhuset tar, men plötsligt är vi vid en operationssal. Jag får grön rock och ett hårnät och en massa människor hälsar och nu när jag försöker dra mig till minnes dyker inte ett enda namn upp, och inget tydligt ansikte. Jag minns två saker - att Erika tappar sitt hårnät när hon återigen måste byta ställning för att få spinalbedövningen och jag ska sätta dit det igen men en operationssköterska (tror jag) med snäll röst säger "Det är lugnt, det är ändå mest för syns skull." och jag blir irrationellt men oerhört tacksam.


<- Snart på väg ner till mamma på uppvaket, drygt en timme efter snittet.

Det andra ögonblicket är när jag plötsligt inser att allt kommer att bli bra. Klockan är typ kvart i åtta på kvällen när Erikas spinalbedövning kickar in. Det är som att vrida om en strömbrytare. *klick* så är smärtan borta och min tjej är där igen (åtminstone överkroppen, resten är utan känsel på gott och ont). De närmaste minuterna hinner vi ikapp verkligheten, vi stärker varandra, pratar, viskar, vidrör, till och med skrattar, och när första snittet läggs 19:52 sjunger jag tyst i hennes öra.

I could be another fool
or an exception to the rule
you tell me the morning after
(Elliot Smith, "Say Yes")

Fyra minuter senare är han där, liten och blodig och stencool.


<- "Mother and child reunion"

"Nej men tjenare grabben! Är det du som har legat där inne så länge?!" är det första jag säger.
Sedan dess har allt varit fina fisken, typ.

Välkommen, grabben!

<- Första bilden, vägd och mätt och en timme ung.

Hemma i all hast, för att hämta lite rena kläder och städa upp efter kissens två FF-dagar, så det här blir en ovanligt koncis uppdatering.

I korthet: Han är alldeles strax 46 timmar gammal, var 50 cm lång och vägde 3070 gram när han ganska brådstörtat plockades ut ur mammas mage klockan 19:56 i torsdags (skärtorsdag - det här är påskafton). Och (ja, jag vet att det är en klyscha, men) han är banne mej sötast i världen.

Den långa storyn - som för övrigt innehåller gott om spänning, dramatik, blod, bajs (ja, bajs spelar en central roll - vänta bara!), dråpliga vändningar, tvära kast, korridorspring och mystiska manicker - får vänta tills vi alla är hemma "på riktigt", men om lilla e fortsätter hämta sig så bra som hon börjat borde det inte dröja alltför länge.

Namnfrågan är i princip klar, men är att betrakta som lite halvhemlig tills vi är typ 102% säkra.

Så. Nu ska jag tillbaka till min familj.

We gotta get out of this place...

...för nu är det treminutersintervaller som gäller.

Mer information kommer - nästa gång jag har en lugn stund och tillgång till en internetuppkoppling.

Var så säkra.

Men NU händer det grejer!

Så här började det: Klockan 05:30 i morse bestämde sig den "riktiga" slemproppen för att ge sig av (den från igår var nog bara några bitar som Eddie Izzard fått lilla e att skratta loss). Hon noterade detta, och att hon hade lite magont, kastade en blick på sin sovande klumpeduns intill, och lät honom sova vidare medan hon klev upp, lagade kaffe och lade patiens.

Klockan åtta - pip - väckte hon Daddy Fool med orden "Jag tror att vi kanske får ett torsdagsbarn."
"Ehvadådusägervamendetärju...? Oj." Hon var så stencool att det tog ett par sekunder extra för mig att ta henne på allvar och faktiskt vakna. Men sedan dess har jag varit oförskämt pigg, packat det sista, handlat, dammsugit och räknat värkar (i skrivande stund, 12:03, är det femminutersintervaller som gäller, så nästa ska komma precis...
...
...nu...
...och de pågår i 45-60 sekunder. Smärtan börjar bli lite jobbig, men vattnet har inte gått ännu. Enda krisen - vi har slut på energidryck (redan!!!). Frågan är om jag törs sticka till affären igen.

Har ringt och skrämt upp farmor, mormor och moster - de insisterade - så om det här trots allt är falskt alarm blir jag, för att uttrycka det milt, förnärmad.

That's it for now.

Dagens...
..."inte-så-dum-fråga-som-det-låter" Hur märker man att vattnet går om man ligger i badet?

Slempropp!

Det låter som en förolämpning, men är i själva verket det första med lite action som har hänt i förlossningsväg den senaste veckan. En slempropp är alltså, öh, låt se,

"geléklump som sitter i livmoderhalsen som ett skydd för ditt barn. Den kommer ut som en slemliknade flytning, den kan också vara lite blodig. Det betyder att livmoderhalsen börjar sitt förändringsarbete. För det mesta går slemproppen i samband med att värkarna startar men den kan också stötas ut flera dagar eller veckor innan förlossningen." (Googlat från Landstinget i Värmland, apropå ingenting).

En slempropp kan också vara Daddy Fool efter en calzone och två påsar med sega råttor. Fast jag har faktiskt gått ner nästan lika mycket sedan i somras som lilla e gått upp.

Anyhoo.

Slemproppen tog sig givetvis inte ut alldeles av sig själv, utan det krävdes att barnmorskan var inne och gav ungen sin första klapp på huvudet eller nåt dylikt (jag försov mig, förresten, och i eftertankens kranka blekhet var det kanske lika bra). Annars verkar allting bra. Det enda som fattas är värkar. Det enda. Ack, denna ironi!

"Hur är det?"
"Sådär..."
"Ont i magen?"
"Nej."
"Fan."

Liksom.

I övrigt har vi glott mer på tv, och nästan fallit för lockelsen att traska ut på långpromenad (10 grader och halvklart idag!). Nästan. Men det blir dubbelt så jobbigt att stanna inne.

Moster Sanna var förbi och lämnade en present. Nu har bebisen kläder med orangea dinosaurier på. Det ska jag också ha.

Över huvud taget har lillen / lillan vid det här laget mer kläder än pappa.

Dagens...
...sämsta vits: "Låt Liberos namn-guide hjälpa dig hitta namnet på bebisen!" "Men vad i helv... Beckenbauer står ju inte med!" (Endast för fotbollsnördar, och den är knappt ens rolig då).
...välkomna tillskott: 4000 netto i gammal semesterersättning jag nästan glömt bort att jag var berättigad till. Undrar om jag kan hitta en dinosaurietröja i storlek M. (lilla e fick ett fullkomligt bisarrt lönebesked på... 80 öre. Måste kosta betydligt mer att skicka ut beskedet.)
...tidrapport: 232 timmar över AND COUNTING...

Ett gott skratt förlänger livet

...men det förkortar uppenbarligen inte graviditeten. Tydligen missade jag nåt riktigt kul när Eddie Izzard uppträdde på Cirkus i söndags, så jag och lilla e tog tillfället i akt att kolla in några av hans tidigare shower under kvällen (lustigt att det inte blivit av förrän nu!). Ojämnt, fladdrigt, men bitvis fullkomligt lysande. Två extremt lösryckta citat som kommer att stanna kvar länge i skallen:

"Day one: Rang bell. Cat fucked off. Day two: Rang bell. Cat said he had eaten early. [...] Day four: Cat rang bell. I got very hungry." (Pavlovs anteckningar från sitt tämligen misslyckade försök att upprepa hund-exprimentet på katter - från showen Definite Article)
"Hans, I vont you to zvallov zis golf ball." (Heimlich-metoden på ett tidigt utvecklingsstadium - från showen Dress To Kill)

Annars: nada. Lite ont i magen (inte jag, alltså, utan lilla e) men det var förmodligen bara skrattkramp.

Det börjar bli ruskigt tight om jag ska kunna jobba i påsk. Scenariot att vi fortfarande inte ska ha fått barn innan lördag är... gah, plågsamt.

Ska man försöka se något positivt så är det väl i så fall att jag tror att när värkarna väl sätter igång, kommer vi mest att tänka "Äntligen!" snarare än "Hjälp!". Vi har varit "färdiga" (även om man nog aldrig egentligen kan förbereda sig på en sådan här upplevelse - man kan lura sig själv i varierande grad, men sedan blir det trial and error oavsett vilket. Ändå är det den naturligaste saken i världen. Go figure.) så länge nu.

...och medan vi gick in i vecka 42 stod livet, universum och allting stilla,
Den som väntar på något gott väntar alltid för länge. Och ja, jag har köpt batterierna.

Vi är inbokade på MVC 9:30 i morgon. Dags att gå tiill sängs, alltså.

Dagens...
...förlossningsassociation: Säkert Eddie Izzards fel, men jag kan inte låta bli att göra mig lustig över att sista fasen av förlossningen kallas 'utdrivningsskedet'. Kan inte låta bli att få en bild av exorcism, Max von Sydow och Linda Blair i huvudet, vigvatten och "The power of Christ COMPELS YOU!" Sedan blandar jag in Mia Farrow i Rosemary's Baby och analogin blir plötsligt väldigt otäck och faller därpå välsignat samman.
...tidrapport: 208 timmar över AND COUNTING...

...och han börjar redan få slut på rubriker!

Tick. Tack. Tick. Tack. Vi har försökt med förberedelse. Organiserad oförberedelse. Färdknäppar. Magmassage. Besvärjelser. Återstår hot. Ungen vet nu att om det här dödläget fortsätter dra ut på tiden finns det en icke försumbar risk att vi döper den till antingen "Steve" eller "Beirut".

Så här långt har svaret bara varit en kick i lilla e:s revben inifrån, följt av ilsken tystnad. I morgon är det dags att ringa barnmorskan, så hjälp är på väg! På ett sätt vill man att det ska vara konstant kontakt, samtidigt som det förstås egentligen skulle vara opraktiskt. Det känns bara så grymt frustrerande att inte kunna göra något.

Var tillbaka på jobbet idag, och hade svårt att ställa om dygnsrytmen. Man går och lägger sig 01:30, somnar fem, klockan ringer sex. (mantra: "Lika bra att jag är van..."). Minns väldigt lite av dagen. Hade visst utvecklingssamtal. Det blir nog bra.

Hemma igen, och välsignad halvdvala tills Daniel ringde och vi tog en sedan länge inplanerad fika (ja, mobilen låg på en decimeters avstånd från min hand hela tiden, och nej, lilla e ringde inte ens för att retas).

Sedan blev det heldvala, trots kopiösa mängder kaffe under dagen. Det är egentligen ganska fascinerande, hur en säng vissa dagar kan kännas bara varm, knölig och obekväm, och andra dagar vara den underbaraste platsen på jorden. Tror jag hade ett saligt leende på läpparna så snart huvudet landade på kudden.

Enda orsaken till att jag inte stannade i sängen var att jag måste skriva något om den här dagen, så att släkten (hej!) vet att ingenting hänt och slipper få tokspel och ringa oss lockan fyra i natt bara för att se om vi är hemma. (inte för att jag har någon anledning att tro att någon skulle göra det). Så om det här inlägget verkar förvirrat och intetsägande så har jag en rätt hyfsad ursäkt om jag får säga det själv.

Nåväl.

Jag tror - tror - att den här dagen har varit rätt okej, trots allt. I själva verket minns jag som sagt mycket lite. Gnattgnatt.

Dagens...
...tidrapport: 192 timmar över AND COUNTING...
...filmtips: Cluedo - The Movie (1985). Mycket bättre än det låter, med Tim Curry från The Rocky Horror Picture Show i högform.
...snabbmat: Kebabrulle, från Folkets Kebab Hornsgatan. Det är stabilt.

"Nu tittar vi på testbilden"

...sade lilla e just med en konstaterande suck. När som helst kommer den att övergå i Myrornas Krig - så 1900-tal det uttrycket känns! - och den enda front där det är kav lugnt är, i vanlig ordning, magen.

I morgon (idag, faktiskt) ska jag dessutom till jobbet igen. De blir nog överraskade. Schemat är lagt så att jag är ledig tisdag-fredag och egentligen ska jobba påskafton-påskdagen (känns dumt att slösa pappadagar på halvdagar, så om lilla e känner att hon klarar sig utan mig... nå, lång historia, relativt poänglös.)
Det kan bli en nagelbitare.

Så... vad har mamma och pappa gjort idag? Ungefär vad vi gjorde igår, plus en liten promenad.
Vi tog en sväng till apoteket. Funderade för ett ögonblick på att köpa ett grav-test bara för att få se deras miner. ("Eh... jag tror att ni kan spara pengarna...") men struntade i det. Återigen konsumerat rent löjliga mängder skräpkultur. Spelat Pro Evolution Soccer 4 (jag) och Moorhuhn (lilla e).

Namnfrågan har varit uppe igen. Just nu ligger Andreas eller Emelie i täten, men Sandra (som jag trodde fortfarande låg i topp innan lilla e läste utkastet. Där ser man...) är en stark utmanare och jag pitchar fortfarande hyfsat hårt för Elias, men det är som att banka huvudet mot en vägg. I gengäld blockerar jag effektivt Alexander från att ens komma upp till seriös diskussion.

Det är the clash of the titans, fullt jämförbar med nedrustningsförhandlingarna på 80-talet. Det enda man kan konstatera är att a) ingenting är avgjort och b) vi inte kommer att ha en aning förrän vi ser bebisen live.

Och just det - c) Namn som Kevin och Wilma går fetbort.

Hela tillvaron är försatt i vänteläge, så på ett sätt ska det nästan bli skönt att gå upp till jobbet i morgon. Om nu, peppar peppar ta i trä, inget händer under natten...

168 timmar över AND COUNTING...

Dagens...
...kitsch: Vilka borde spela huvudrollerna i en remake av Whatever happened to Baby Jane? Jag tyckte Faye Dunaway i titelrollen, lilla e tyckte Meryl Streep, men att Debra Winger är gjuten som Blanche kunde vi i alla fall enas om. Som Flagg? Philip Seymour Hoffman, inte ens något att diskutera om.
...andra citat från mamma: "El Niño ska han heta! Haha!"
...tredje citat från mamma: "Värst vad mycket du hade att skriva om ingenting!" Jotack, jag är rätt nöjd själv. Men nu får det räcka.

144 timmar över

...och ingenting vi gör verkar få ungen att lägga på ett kol. Ytterligare en dag borta, alltså, där det mest dramatiska som hänt var att batterierna i digitalkameran tog slut. Som en ren besvärjelse köpte jag inga nya när jag var och handlade.

Eller, okej då, jag glömde.

Så den här uppdateringen blir kort, koncis och bildfri, eftersom detta varit den mest avslagna lördagen på länge. Natten tillbringar vi med "Michael Palin: Himalaya", så att vi åtminstone kan drömma oss bort en stund.

Dagens...
...innehåll: *blank space*

*gäsp*

<- Om det där som putar är huvudet lider ungen redan av avancerad brist på lokalsinne. Precis som pappa.

Ytterligare ett dygn har flutit förbi utan att mycket har hänt, annat än några nya avancerade akrobatikövningar från bebisen (se bildbevis!). Det har inte varit någon direkt minnesvärd dag i övrigt - en ny köldknäpp gjorde att vi till största delen höll oss inne, och vi har ärligt talat haft rätt långtråkigt. Det finns liksom inte mycket man *kan* uträtta just nu.

13 mars är nu bara ett avlägset och suddigt minne. Skräckdatumet 15 mars klarade vi utan problem. 17 mars (som vi litegrann hoppades på) försvann också, och ska vi få en fisk vill det till att något konkret händer inom de närmaste timmarna. Inte för att jag tror på astrologi egentligen, men man kan ju aldrig veta. Farmor in spe (som är åtminstone lite mer benägen att läsa horoskop) är dock vädur, så hon blir säkert nöjd oavsett vilket.

Hursomhelst. Som Baldrick skulle säga - I have a cunning plan! Det är dags att sluta låta lillen/lillan styra agendan. Nu är det proaktiv strategi som gäller - rentav brottsprovokation. Jag har räknat ut, att enligt Murphy's lag, så börjar inte förlossningen förrän man som förälder är så oförberedd som möjligt under omständigheterna.

Därför tar jag mig nu ett glas tolvårig Bowmore. Bara därför.

Dessutom - if all else fails finns ju den patenterade färdknäppen. Och det bästa med den metoden är att om den misslyckas kan man försöka igen och igen och igen och...

Skål!

Dagens...
...citat från förr: Åke Cato är kräfta.
...citat från nu: Vadå stark-stark, det är... ...DET ÄR EN STARK SÅS!
...fundering: Om något av ovanstående citat kommer att ens vara möjliga att förklara innebörden av när lillen / lillan en dag läser det här.

Intet är som väntans tider...

<- Ångesten har fått ett ansikte!

...det är frustrerande, irriterande, enerverande, agiterande och säkert erande på många andra sätt också. Ytterligare en dag med medlidsamma blickar från kollegerna (och skräckhistorier från nattvakten, som upplevt två tuffa förlossningar ur pappaperspektiv).

Vakten dissade för övrigt steg 4 i min noggrant uttänkta handlingsplan för förlossningsprocessen - "Medan lilla e duschar springer jag ner i fem minuter till 7-Eleven och fixar matsäcken.".

"Tror du hon kommer att släppa dig ur lägenheten när värkarna har börjat? Ojojoj..."
"Hon är sjuksköterska, så hon brukar vara rätt rationell när det handlar om..."
"Du, det brukar min tjej också vara."

Det blir hur som helst svårare och svårare att gå hemifrån. Ångesten griper tag redan på sträckan mellan lägenhetsdörren och hissen, har mångdubblats vid t-baneingången, och när jag kliver av vid Gärdet darrar jag rejält. Men nu har jag i alla fall ledigt fram till måndag, och innan dess ska saker och ting väl ha satt igång. Snälla?

Bebisen trivs i alla fall bra där inne, verkar det. Han / hon slår volter av lycka, hur det nu kan finnas plats för det. Och vid ett tillfälle när jag lade örat mot magen kunde jag svära på att jag hörde någon lira ett xylofon-riff på lilla e:s revben...

Annars kan konversationer med magen bli rätt ensidiga, ärligt talat. Och när man försöker skoja till det lite så passar det inte alltid. Jag får inte dra min Darth Vader-imitation - "Luke (psssch psssch) ... I am your father" - för då blir mamma purken och tycker att jag skräms.

Igår önskade jag mig vår, och idag var det +5 och Mariatorget hade förvandlats till Mariasjön, så jag passar på att göra en ny beställning. Värkar, cirka klockan sju i morgon bitti (så vi hinner sova lite först) skulle sitta bra.

Tack på förhand.

Dagens...
tv: Club Goa. Varför utsätter vi oss för det här?!
tv 2: Pilotavsnittet för den amerikaniserade versionen av The Office. Återigen - varför (fast med inte fullt så stor emfas)?
referenshumor: Om Star Wars slogs ihop med Familjen Macahan skulle den odödliga frasen vara "Luke, I am your uncle."

En ovanligt vanlig dag...

<- Det är ännu värre än vår sunkiga digitalkamera lyckas framhäva. Hedersord!

...om man bortser ifrån att vintern fortfarande - mer än halvvägs genom mars - regerar utan konkurrens. Jag vet att jag skrev om "vår i luften" för ett par dagar sedan, men det var kanske att ta i. Insikten kommer till en när man förvandlats till en isstod på 200 meters promenad från Torkel Knutssonsgatan till porten.

Kom igen nu, jag vill ha lite Jakob Hellman-feeling! NU!

Tänk dej, stå i pyjamasen och se
kalla, kalla kristaller smält, smält ner.
För solen lyser utanför
och skuggor målar mönster
("Vintern dör", från ...och stora havet, 1989)

Fast, okej, till och med en förhärdad vinterhatare som jag kan medge att det är ruggigt vackert. Tills slasket kommer.

Vintern 1977, när jag föddes, slogs köld- och snörekorden på löpande band, och vore jag bara liiite mer narcissistisk skulle jag börja fundera på om hela den här långvintern är till för att sluta nån slags personlig cirkel.

Allt detta svammel syftar förstås till att dölja att absolut ingenting av intresse i bebisväg har inträffat idag heller.

Nåväl. Nu ligger lilla e i soffan och vinkar åt mig, så jag ska gå och klia henne på ryggen en stund, kanske plinka lite Jojje Wadenius för magen (inte samtidigt, alltså, jag har ju bara två armar) och lyssna om det kommer några djupa, insiktsfulla gurglingar där inifrån.

Dagens...
...stora populärkulturfråga: Vem är det som ska dö i säsongsfinalen av Lost?
...lunch: Jag sov till tolv, så frågan är ogiltig.
...ganska ovidkommande zappande-insikt: Susanne Alfvengren har blivit gammal. Men låter likadant.

Beware the Ides of March!

<- Nattlig uppdatering: lilla e & nyfiken kisse, mitt i vecka 41

Nej, det är inte bara för att paketet med I, Claudius som DVD-box till slut dök upp i måndags som jag citerar från Romarriket (eller åtminstone från Shakespeares version). 15 mars har aldrig varit något vidare datum för min del - förhållanden har tagit slut, jobb har förlorats, tillvaron har varit allmänt dyster.

Är egentligen inte skrockfull, men var ändå lite irrationellt orolig för att det skulle bli just det här smått jinxade datumet som lillen / lillan skulle dyka upp på, men nu är klockan åtta och om förlossningen inte skulle bli blixtsnabb så tror jag nog att vi klarar oss.

Inget tyder heller på en snabb förlossning. Fast rent statistiskt borde vi ligga bra till eftersom alla bekanta som fått barn hittills i år (och de är fler än man kan tro!) har fött med kejsarsnitt. Den kvoten måste väl vara fylld snart, va?

Tystnaden från telefonen är kompakt. Hoppade till rejält en gång, men det var bara Daniel. Han hade också haft en bisarr dag, som börjat med att han fick rycka ut som bröllopsvittne. Han tyckte det vore bra att träffas "en sista gång och säga hej då" innan förlossningen. Jag vet att han drev med mig, men vad fan... jag ska bli farsa, inte försöka flyga ballong till Antarktis!

"Sedan börjar döden", sa han.
"Nu låter du som Jocke Berg", sa jag.

Ja, jag försummar mina vänner just nu, men det här är början på det viktigaste jag någonsin kommer att göra. Förlåt, ha tålamod, I'll be back!

Tick. Tack. Tick. Tack.

Dagens...
...icke-uppmuntran: Kent - "Du och jag döden". Börjar så sakteliga växa i mina öron, men första intrycket - att den har flera svaga spår än tidigare - består. Dessutom är de låtar jag gillar de som den generella fanbasen verkar såga.
...bok: Val McDermids senaste. Muntert det med.
...sista Shakespeare-citat: Vad övrigt är, är tystnad. (Hamlet, akt 5, scen 2)

Dag 0 (den beräknade, alltså) är slut...

...och ingenting, absolut ingenting har hänt. Annat var väl kanske inte att vänta heller. Man ska inte hänga upp sig på datum, det har mina vänners upplevelser i motsvarande situation lärt mig.

(Och själv är jag född drygt en vecka för sent, med akut kejsarsnitt, efter att jag trasslat in mig i navelsträngen på nåt bisarrt och livshotande sätt, så jag borde veta)

I stället för att bara säga "Bonjour tristesse!" och sjunka ner i soffan, promenerade vi till Hemtex på Folkungagatan (kallt som fan! Halt! Och döden från skyn i form av de istappar som råkade hamna i solen - tydligen värmde den upp taken, om än inte marken.) och köpte gardinstång. Ytterligare en aspekt av lägenhetsfixande som vi liksom aldrig tagit tag i. Men nu, när lilla e är i vecka 40 (41!!!), då är det dags.

You gotta roll with it.

Fast som bilden visar blev det riktigt snyggt i vardagsrummet ändå, trots att jag borrade lite fel. Är nog samma sak som med matlagning, jag är så skraj för att misslyckas med att göra något perfekt att jag inte lyckas få in i min tjocka skalle att det kan bli lite snett och vint (och överpepprat) ibland utan att det faktiskt syns.

Måste lära mig det där innan jag måste börja barnuppfostra.

Dagens...
...tv: Man ser Big Brother Live, och funderar återigen om det var så smart att sätta barn till den här världen.
...anhöriga: Mamma ringde för att påpeka att hon minsann inte ringt en massa för att fråga hur det går med magen, och hur går det förresten med magen? Och när vi köpt gardinerna stannade vi till hos svärmor på hemvägen, och hon och lilla e underhöll mig med diverse blodiga historier från andra förlossningar. Festligt.
...borde-jag-ha-gjort-vid-det-här-laget: Packat BB-väskan. Men killar packar å andra sidan inte på samma sätt som tjejer.

Telefontrassel och sängbygge

Det tog tid, men nervositeten slog till på allvar ungefär vid lunchtid igår. Lilla e hade precis stuckit iväg till det inplanerade sista besöket hos barnmorskan och jag hade hoppat in i duschen, när det bara slog mig.

Det är nästan dags.
Jisses. Det är nästan dags.

Jag stack till jobbet med en svärm bin inlindade i bomull i magen. Det känns ungefär som en blandning av att vänta på julafton och på giljotinen. Fast julafton överväger, tack och lov. :)

Sedan, vid 15-tiden, ringde mobilen. Jag jagade desperat genom fickorna och fick naturligtvis tag på den en sekund för sent. Inget nummer. Ringde hem. Allt var som det skulle.

17:30 ringer telefonen igen. Samma sak händer. Jag svär, avvaktar med nallen på skrivbordet och efter 30 sekunder som känns långa som en arbetsdag ringer det igen.

"Vad är det för sätt hörru, slänga telefonen i örat på folk..." - puh, "bara" en polare som vill ha en lägesrapport. Resten av kvällen har jag nallen till hands konstant. Givetvis ringer det inte.

Strax innan 23 däremot, när jag sitter på tunnelbanan, ringer det igen. Jag lyckas fippla upp telefonen nästan lika snabbt som Wild Bill Hickock med revolvern. Fumlar rejält med den, dock, så hade det varit en revolverduell hade den slutat illa. Svarar.

"Hej älskling... är du på väg hem?"
"Ja... HURSÅ?!?!"
"Jag bara undrade."
"Du skrämde mig."
"Jag är ledsen."
"Det är du inte alls. Du tycker det är skitkul."
"Ja."

Så, kort sagt hade min nervositet byggts upp till rent löjliga nivåer när jag väl kom hem, men eftersom jag skulle jobba morgonpass idag fick jag hoppa i säng tidigt. Lilla e hade en orolig natt, och det gjorde inte saken lättare.

Sista gången jag kollade klockan innan jag somnade var hon tio i fyra.
Första gången jag kollade klockan när jag (nåja) vaknat var hon fem över sex.

Jobbet flöt förbi som i dimma, men jag var på ett strålande humör och någorlunda produktiv. För trött för att vara skrajsen (och - fy på mig - jag glömde mobilen hemma!)

Hem, sova ikapp några timmar, och när vi vaknat, fläffat i oss varsin pizza och sett på CSI (egentligen en dålig kombination... anyhoo...) byggde vi lillens / lillans nya hem. Spjälsängen är en bättre begagnad Brio Moon Exclusive, och även om jag återigen fick bevisat för mig att jag inte är ingenjör blev den ganska snygg. Fattas bara en mobil med små gulliga björnar på.

Just nu testar lilla e nån värklindrande elchocksmaskin som ser ut som något som Dr Strangelove skulle kunnat uppfinna. Hon garvar i alla fall, fast det kan vara muskelspasmer. Ska gå och titta till henne nu. "Dagens" återkommer nån annan dag.

Ett par ord om "Mamma"

...för det är ju inte direkt så att man är ensam om föräldraskapet. Även om den här bloggen är tänkt att handla om en färsk pappas vedermödor i första hand, betyder inte det att inte hon finns mellan varje rad, omslingrad kring varje bokstav av det jag skriver.

Igår kom jag hem efter jobbet, trött och sur som jag ofta är efter ett morgonpass - i och för sig är det lika bra att jag vänjer mig vid att inte få sova, men ändå - och allt vänder när jag svängt in på Hornsgatan och lufsar mot vårt hus, på fel sida gatan för en gångs skull, eftersom jag hade ett paket att leta efter.

Solen står fortfarande hyfsat högt, det är vår i luften, och i dörren till den franska balkongen på fjärde våningen står hon och tittar efter mig. Bara för att hon vill vinka. Det händer rätt så ofta, särskilt sedan hon gick på föräldraledigheten, men jag blir ändå lika överraskad, och varm, och helt hopplöst mysglad varje gång.

Du...
...jag vet inte om du vet hur varm det gör mig (okej, nu när du läst det här så vet du). Jag vet inte hur du lyckats orka med alla mina deppiga dagar, mina långtråkiga dagar och mina sömniga dagar, mina kroppsliga och själsliga quirks.
Jag fattar definitivt inte hur tiden kan gå så fort, trots allt. Det känns som det bara var härom veckan som jag stod i en restaurangkö i Fältöversten och du sa "det var ett plus!" i mobiltelefonen och huvudet började snurra så att jag beställde helt fel macka... och typ några månader sedan våra första dejter, som fick vinter-OS 2002 att bli ett riktigt trevligt minne (och DET var en bedrift!)...

Och jag kan inte tänka mig någon annan som jag skulle vilja ge mig in på det här äventyret med.

Tack, lilla e.

Lillen / lillan rör sig väldigt mycket nu. I morgon är det den 10 mars, vilket var det första beräknade datumet vi fick (innan ultraljudet).

Dagens...
...något mindre spända väntan: Wo ist mein Paket?! (från Amazon UK)
...TV: Sannolikt CSI Miami, även om vi egentligen inte vill.
...saxning: Nästan allt hår. Fruktansvärt skönt, men jag höll på att förfrysa hjärnan på hemvägen.

Spridda tankar från dag 2, vecka 40

Ultraljudet är från mitten av oktober, och lillen/lillan verkar redan ganska photogenique, om man får skryta lite. Måste brås på morsan...

Det finns ingen som helst tanke bakom att starta en pappablog just på Internationella Kvinnodagen, om någon nu undrar. Ingen dold agenda om att lägga beslag på initiativet över den definierande föräldrarollen.

Ska man leta efter eventuella grumliga motiv kan jag nog bara komma på ett; efter att ha insett hur mycket tid av de där värdefulla första veckorna man kommer att tvingas tillbringa i telefon med tjock släkt, smal släkt och andra lyckönskare, känns det smartare och skonsammare att vid rätt tillfälle skicka ut en URL och publicera första bilden, första skriket och allt annat exklusivt material som tänkas kan online. Räknar kallt med att minska samtalsvolymen med 15-20% och kanske till och med komma undan med att dra ur jacket någon gång ibland.

Och, förstås - även om domedagsprofeterna påstår att internet (och västerlandets civilisation, come to think of it) kommer att ha gått under långt innan bebisen ens blir läskunnig, så kan det kanske vara liiiite roligt för honom eller henne även i dessa historielösa tider (och kanske fördröjer det pappsens promenad till ättestupan med en vecka eller två när den tiden är inne?)

Jag måste sluta vara så cynisk.

Ah, och om någon jag inte känner råkar ramla in här också;
Pappa är nyss fyllda 28, bor på Söder, och fullständig nybörjare på allt föräldrarelaterat. Därav "Daddy Fool" - SÅ förtjust i Boney M är jag inte. Faktiskt. Hedersord. Fler detaljer lär komma fram under resans gång. Välkommen att hänga med.

Dagens...
...mer eller mindre ovidkommande reflektion: "image.jpg" är faktiskt ett väldigt fyndigt filnamn när det handlar om sådana här bilder.
...lunch: skippade jag för att skriva premiärinlägget i bloggen. Känn er hedrade!
...copyright infringement: Jag har skamlöst snott "Dagens"-idén från SKOM, men den var säkert snodd där också.