Direktsändning från ett vardagsrumsgolv

Tuff start på veckan. Pappa vaknade måndag morgon (varför är det alltid måndagar?) med nackspärr, babysimarmbåge och mystiska smärtor i vänster vad. Sedan dess har det bara blivit bättre.

December går så fort att man knappt har hunnit reflektera över att det snart är jul. Hur jag ska hinna köpa alla julklappar är en helt annan historia.

Idag är det 25 år sedan John Lennon dog. Jag kan inte svära på att det verkligen är så, men jag tror att jag har ett mycket tidigt minne från den tiden. Jag är på dagis och hela dagen spelas det musik som jag först långt senare satte i samband med John Lennon. Låtar från den då precis färdigställda Double Fantasy-plattan, som - även om det var långt ifrån en helgjuten platta - alltid har berört mig på ett fundamentalt och barnjagsaktigt plan.

Before you cross the street
take my hand
Life is what happens to you
while you're busy making other plans, etc.

Vilka blir Elias första minnen? Det lär vi väl knappast få veta på ett bra tag, men rent personlighetsmässigt börjar han bli väldigt mammig och pappig. Vi kan inte lämna honom ensam i ett rum mer än fem sekunder, för då börjar han grina. Däremot behöver vi inte göra något, bara han ser en skymt av oss.
Det är påfrestande, men rätt mysigt också.
Och han är i alla fall inte rädd för "främlingar" (om det nu är rätt ord för att beskriva mommo & fammo & faffa & motter & mobbo & de andra). Åtminstone inte ännu.

Just nu håller Elias på och jagar en halvliters PET-flaska (det var en Fanta Free, nu är den till 1/4 fylld med vatten) genom att rulla hit och dit, skjuta sig framåt på rygg och göra tappra försök att åla.

Och JUST NU, precis när jag skrev det här, började han åla medelst hasning organiserat. Under den senaste minuten har han tagit sig fram 1,5 meter, vilket väl är ungefär vad han ålat framåt sammanlagt under hela sitt tidigare liv. Helt otroligt. Ena minuten kunde han inte. Nu kan han. Fattas bara att han börjar krypa också innan jag hinner skicka iväg det här.

För ögonblicket är han också rakt under pappas kontorsstol, så jag har inte riktigt 100-procentig koll på honom. Men av det skvalpande ljudet att döma har han fått tag i flaskan.

Ah, nu har han vänt sig 180 grader och ålar mot sin fascinerade mamma i stället.

Ah, nu fick han tag på kissens svans. Ett streck i räkningen.

Ah, nu ökar han banne mig tempot.

Ah, nu är han på väg ut i hallen.

Ah, nu fick han tag på en sladd. VARFÖR är det så frbnnt kul med sladdar?!

Fortsättning följer.