Tuesday, February 13, 2007

Nej, nej och åter nej

Det blev vist lite för mycket av det goda mera. Ett par timmar efter det förra blogginlägget vaknade jag av ett mysko gurglande från spjälsängen. Där låg Elias och hade kräkt ur sig mölk, änning och mat i förvånande mängd (det var nog tur att han inte fick MERA ÄNNING).

Efter sanering och pyjamasbyte flyttade vi över honom till vår säng och han tackade för det genom att kräkas ner mammas och pappas nya, äntligen tvättade sängkläder (sju maskiner, sa jag det? SJU MASKINER! Det var min söndag).
Ny sanering. Det ska sägas att Elias var tapprast av oss. Kommer aldrig att glömma hur han satt på skötbordet med bar överkropp och hängande huvud medan pappa torkade honom ren och sa "stackars lilla gubben" varpå han tittade upp och sa "TACKAS LILA GUB-BEN". Sådant får ett fadershjärta att blödas.
Vi bullade upp med handdukar och han kräktes igen klockan fyra, somnade om och kräktes igen klockan fem, och sedan var det liksom över och han hämtade sig nästan absurt snabbt.

I natt vaknade jag klockan två på morgonen, kände mig knölig i magen och var övertygad om att jag, slutligen, efter alla dessa år, fått kräksjukan jag också. Jag låg där, kände mig för, rapade lite på försök, gick upp, drack vatten, togh en halstablett, lade mig igen och väntade på att illamåendet skulle skölja över mig. Väntade, väntade, somnade, vaknade, väntade lite till, och vid fyratiden konstaterade jag att jag uppenbarligen var frisk och lyckades slockna igen.
Inte ens 30 och redan hypokondriker.

Rubriken. Jo, Elias trotsålder verkar ha gått in i overdrive, främst manifesterat av att den senaste veckans allom dominerande ord har varit "nej". Han är som en lmindre, gulligare Andrej Gromyko. En vanlig konversation kan numera vara.

(scenario: Elias sitter i pappas knä vid datorn)
"ÅKA BIL."
"Vill du åka bil?" (i vår körkortsfria värld innebär det "spela Outrun")
"NEJ."
"Okej."
"ÅKA BIL."
"Men vill du åka bil då?"
"NEJ!"
"Nähä."
"Å-KA-BIL!"
"Vill du åka bil?"
"NEJ."
"Strunt i det då."
"ÅKA BIL."
etc.

När han säger "JA" vet man att det är något han verkligen, verkligen vill. Som när man frågar "Ska vi lyssna på musik?" till "Ska vi dansa?". Elias smak är rätt så inriktad på eurotechno - det är väl rytmerna - men som helhet är spellistan ganska eklektisk och omfattar allt från Ian Dury över Blümchen, via Teddybears till Francoise Gall.

Första lämningen idag, vi var en timme och nio minuter sena med sista sidan vilket får betraktas som godkänt efter omständigheterna. Det blir nog en bra blaska, och efter lämningen vidtog den rituella (uppfattade jag den som) lämnings-ölen på Rörstrandsgatan. Jo, jag trivs på jobbet igen. Det var ett tag sedan sist.

Nu, bok, säng och en pytteliten sovmorgon i morgon...

2 Comments:

Blogger Space babe said...

Av någon anledning blir jag påmind om Andy och Lou i Little Britain när jag läser detta och föregående inlägg. :-)

14 February, 2007 05:34  
Blogger ...grönvita sidan upp! said...

Heh. Idag var det mer så här: Pappa är Sven Dufva, Elias är den ryska hären.

Idag var det russin.
Han älskar russin.
Argh.

14 February, 2007 11:24  

Post a Comment

<< Home