Röda dagar

Det har varit ett par tunga veckor, först väntan, sedan förlösning och ett komaliknande tillstånd när (den värsta) spänningen släpper. Den stora grejen verkar vara på väg att bli av, det fick vi veta i fredags, och då är allt bra.
Även om det kommer att bli många tunga lyft på vägen.
Vadå, nyfiken? Snart, så.

Att pappa är småsnuvig, trött, stressad, har ont i ryggen, foten och på diverse andra stälen gör inget. Att Elias fick en bit av Hornsgatan i ansiktet på första maj med rikliga mängder blod från näsa och läpp, samt mycket gråt och tandagnisslan som följd var i och för sig inte kul, men i det underbara zen-tillstånd jag befinner mig just nu var det hanterbart.
Till råga på allt var det när vi var på väg hem för att vila (vi hade varit och tittat på en liten söt Klara, åtta veckor) så han var övertrött redan innan han slog sig, vilket gjorde hemkomsten lite komplicerad. Mellan gråtattackerna noterade jag att han pratade konstant, alltså, med hysteriskt darr på rösten, näsan full av blodigt snor och tårarna sprutande, men ändå hela tiden gjorde sig förstådd. "P-P-PAPPA BÄRA MEJ!" "P-P-PAPPA B-B-ÄRA MEJ!"
Och så lyfte jag upp honom och han säger med samma röst "IN-TE B-B-BÄRA MEJ! S-SOVA LI-TE!" och så lade jag honom i sängen och han vrålade "IN-TE SOVA PAPPA BÄRA M-M-MEJ!". Det fanns liksom inget mellanläge, och eftersom han inte riktigt kunde uttrycka vad som var fel antar jag att han mest försökte markera att allt var skit genom att protestera oavsett om vi gjorde vad han ville eller inte.
Till slut slocknade han av ren utmattning. Vaknade efter en halvtimme, lika hysterisk, så jag tog till det gamla specialtricket, först Christian Falks Dream On med Robyn och Ola Salo, sedan de gladaste låtarna från Teddybears Soft Machine och fem minuter av hans gamla favoritlåtar gjorde honom lugn igen. Så jag bar in honom till mamma i sängen, han gnällde till lite, slocknade och sov i två och en halv timme till.
Sedan var allting bra och han vaknade hungrig, törstig men med ett leende på fläskläppen. Det blev pizza.

Det var tydligen många som bet i asfalten i Hornsgatan igår. Kravaller? Jag märkte inte ett dugg, och då var jag ändå och köpte pizza medan polisen buntade ihop "demonstranter" hundra meter därifrån...
...folk är idioter.
Jag kanske borde dra igång den bloggen till slut. Reggad är den ju redan.

Det har, som sagt, varit två långa, tuffa, spännande, nervpirrande, händelselösa och jobbiga veckor, och även om jag har haft svårt att fokusera på det allra viktigaste i livet, på grund av (har jag räknat ut) det näst viktigaste - efter min familj - så har Elias fortsatt utvecklas med stormsteg. Det är på alla plan samtidigt, från att leka med andra barn över att våga åka rutschkana själv och gilla det, och att börja fatta vitsen med att rita, till, slutligen alla dessa ord och siffror som dyker upp hela tiden i mer och mer sammansatt form.
Både bra och mindre bra.
Jag tappade hans tandborstmugg i golvet häromdagen, den gick inte sönder men jag utbrast i ett reflexmässigt "Fan också!"
"Fan också", sade Elias bakom min rygg.
Med sin allra gulligaste röst.
Fan också.