Födelsedagsfeber

Vid halv tre idag ringde mobilen, och dagis meddelade att Elias hade hög feber och var värsta party-poopern när en av hans avdelningskompisar fyllde år och därmed blev firad. Det är inte särskilt underligt att så många barn föds i mars, det är nio månader efter de första sommardagarna, människor har känt livet återvända, sett jorden stå i frodig blom, kort sagt klätt av sig, och vissa ibland mer än andra.

Vi borde veta. Elias blev till veckan före midsommar 2004, och fick därmed en mycket tuff start i livet i livmodern (bra fest det året!), och med detta sagt kastar jag en blick på almanackan och konstaterar att det är den 21 mars och för två år sedan satt vi med magarna i vädret - jag hade inte kommit särskilt långt i bantningen då - i samma sunkiga soffa som fortfarande mot alla odds står kvar än idag, bara om möjligt ännu sunkigare och med ett oräkneligt antal barnmatsfläckar.
Soffan måste bort. Snart. Verkligen.
Hur som helst, vi satt i soffan och diskuterade namn och Elias var fortfarande en outsider, medan det idag känns obegripligt att vi överhuvudtaget hade kunnat tänka oss att kalla honom något annat.

Och om tre dagar fyller han två år.
Förhoppningsvis går febern över innan dess.
Jag har en klockren shoppingplan, men fan vet när jag ska hinna implementera den eftersom en tidning aldrig slutar produceras (M3 nummer 3 kom från tryckeriet igår. Den blev bra.) och om jag dessutom måste vabba i morgon (tro det eller ej, men jag. har. aldrig. vabbat. förr.) känns det som om det vore en bit över gränsen till fysisk och psykisk barnmisshandel att
a) släpa runt en sjuk Elias på stan i barnvagnen samtidigt som jag
b) sabbar överraskningarna till hans födelsedag.

Men det får lösa sig. Han verkade ganska pigg innan han gick och lade sig.

Även i övrigt är det oerhört spännande tider just nu. Men mer om det senare. Kanske. Förhoppningsvis. Inte utmana ödet.
Soffan måste verkligen fetbort.