Picture This

Så där, då har jag äntligen överkommit min teknofobi och installerat den nödiga programvaran för att föra över bilderna från nya nallen till datorn, och därmed också till bloggen. Det tog sin lilla tid, men Elias är på bild igen, nu i ännu fler megapixels.
Jag får se hur mycket backtracking jag orkar göra.

Vi börjar med chockbilder; vår lille gubbe har fortfarande inte riktigt fått in det där med självbevarelsedrift ordentligt. I fredags snubblade Elias i trappan till rutschkanan på dagis och skrapade upp sig vid ögat; i måndags, återigen på dagis, trillade han på väg ur sandlådan och skrapade upp nosen. Tur att han har läkkött - bilden till vänster är ett par dagar gammal och i morse syntes ingenting.
Tur också att han var snuvig och hemma i tisdags och onsdags, annars vete fåglarna hur han hade sett ut.

Förutom olyckorna går allting jättebra med dagis nu (ta i trä); Elias är väldigt skrikig när jag lämnar honom, och jag och personalen har fått in rutinen att ett snabbt - nästan för snabbt, kan jag känna, med ett styng i hjärtat - och distinkt hejdå är det bästa sättet för honom att komma in i rutinen.

När jag skulle hämta honom igår var han ute på gården, lekte med hinkar, och ignorerade mig först fullständigt innan han kastade en förströdd blick åt mitt håll och gjorde en min som jag tolkade som "Och vem fan är du, då?". Sedan protesterade han när vi skulle gå. Vilket nog egentligen är rätt bra. Och en milsvid skillnad mot för en månad sedan...

Just nu är vi ensamma hemma; Elias ska prova att äta frukost på dagis idag (vi bävar!) och om allt går vägen kommer han att vara där fram till efter klockan 16; över åtta timmar. Jag kanske passar på att ta en tupplur, resten av familjen har alltså snuva och båda två sov så högljutt i natt (men de sov, bless them) att jag vid tvåtiden i ren frustration gick och lade mig på soffan. Det funkade, men min rygg känns lite krokig. Jag håller nog på att bli gammal.

I kväll ska jag nog faktiskt ta mig ett par öl, så det är bäst att jag är utvilad för att undvika katastrofer.
På söndag blir Elias 18 månader, och då är det ett år sedan dopet.
På måndag börjar vuxenlivet igen.

Lite tomt, faktiskt

<- Den där lilla backen klarar jag lätt!

Det är fredag, och det har varit en ganska konstig vecka. Konstig på ett bra sätt, ändå konstig.

I onsdags var första dagen som Elias skulle prova att vila på dagis, så pappa lämnade honom vid 9:30 och hade sedan tre och en halv timme att slå ihjäl, planlöst irrande på Söder och i lägenheten, alltid med fingret på telefonen, nynnande på ringsignalen som en besvärjelse (Gnarls Barkley - Smiley Faces om någon mot förmodan undrar). Vilan skulle vara slut 14:00 så 13:45 irrade Daddy Fool och lilla e (hon var ledig och lika planlös) tillbaka till dagis, och satte oss i personalrummet för att vänta på telefonen.

Klockan blev 14. Ingen ringde. Vi tänkte "Sover han än?" och lilla e testade den berömda massagefåtöljen. 14:20 hade de fortfarande inte ringt och jag tog en session i fåtöljen jag med. 14:40 hade min rygg fått nog men det tog ytterligare tio minuter innan det ringde. Då hade han käkat mellanmål också. Och varit på dagis i över fem timmar.
Torsdag lämnade jag honom klockan 9, och hämtade vid 15. Han hade haft jättekul.
Idag lämnade jag honom klockan 9, och hämtade vid 15. Allt väl, frånsett att han ramlat på väg uppför en trappa och skrapat sig lite i ansiktet.

De senaste dagarna har han tillbringat halva sin vakna tid på dagis. Och det värmer men samtidigt och helt oväntat känns det lite tomt, och gör lite ont, särskilt som han fortfarande skriker när jag lämnar honom. Å andra sidan slutar han skrika så snart jag är utom synhåll. Frågan är om inte det gör ondare.
Det blir väl mer naturligt när man börjar jobba igen, om (ack ja) en dryg vecka.

Idag hade vi ett besök ända från England. Bara en sådan sak.

<- Gissa vilken som är vilken!

En detalj till av förmodat allmänintresse; Äckel-sunk-Bamsen har äntligen fått ett syskon. De är som tvillingar bortsett från att Bamsen v2.0 är alldeles skär och fast i polyesterhullet.
Det går bra, det också.

På gränsen till genombrott

<- Paris-Dakar-rallyt. Vi har haft otrolig tur med vädret...

Det har hänt en del sedan sist. Förra dagisveckan började ungefär som tidigare; urjobbig måndag (första halvtimmen gick bra, sedan skrek han i 40 minuter och vi gick hem), en klängig och pappig tisdag och onsdagens uppladdning var katastrofal, med ösregn och försvunnet paraply.

Jag har haft på känn rätt länge att min närvaro på dagis mer har varit en belastning för Elias än ett stöd - det är ju så lätt att springa till pappa hela tiden - och trött och frustrerad och dyngsur och okänslig för andras lidande bestämde jag mig för att testa den teorin i praktiken och gömde mig bakom ett bord.

<- ...kanske inte alla dagar, men ändå.

Efter 15 minuter - Elias kom in några gånger, tittade efter mig, såg mig inte och gick ut igen för att göra något roligare - tyckte personalen att vi kunde testa att säga hej då, och jag fick äntligen vinka och göra den av alla föräldrar eftertraktade pilgrimsfärden ner i personalrummet.

De har en massagefåtölj i personalrummet.

<- Aktraresåruintefåren... PUSS!

Efter en dryg halvtimme där fick jag gå upp och hämta honom - men det var som när han började gå; ett första steg.
I torsdags var han själv i nästan en timme, och i fredags beslöt vi att han skulle prova att stanna kvar över lunchen. Han var väldigt klängig och gnällig när vi kom till dagis, och det tog 20 minuter innan jag kände mig redo att gå - utsläppt på Södermalm med laddad mobil.

Jag måste ha kollat telefonen 30 gånger medan jag irrade planlöst kring Hornsgatan, köpte nya miniplaskbadbyxor åt Elias, glödlampor och en McDonalds-kaffe, gick tillbaka till dagis, gick hem och hämtade vagnens regnskydd, tillbaka till dagis igen och när de inre rösterna talat om för mig att jag måste ha lämnat fel nummer och att han var där uppe nu, otröstlig, så ringde telefonen och allt hade gått bra och han hade ätit som en häst och om det fortsatte så här så skulle vi testa till klockan 14 på tisdag.

Saker händer.
Men det går säkert åt skogen i morgon. (sade han med ett visst mått av vidskeplighet)

Det har hänt en massa annat också, men det återkommer jag till.

Glasburar som sprängs

<- Ibland kan ett välplacerat pekfinger leda till stor konst.

Nä, man ska inte ta något för givet. För det blev en tuff natt; en natt som började så snart jag tyryckt på Publish. Då hörde jag gallskriken, och 40 minuter (det är alltid 40 minuter) av att bära på gubben medan han skrek sig i brygga tog vid. För ett ögonblick verkade det okej, han borrade in huvudet i min halsgrop och somnade, men när jag gick in till lilla e och lade honom började samma atonala visa igen.

Sedan somnade han och vaknade i samma tillstånd vid kvart över tre. Fem i fyra lugnade han ner sig, och vid det laget var vi alla tre tvärslut. Han var ledsen igen när han vaknade på riktigt klockan sju, men då räckte det med att gå upp och ställa sig i fönstret med honom för att han skulle lugna ner sig.

<- ...och dessutom har jag inte riktigt lärt mig mobilkamerans alla finesser ännu...

Men det var inte utamn att man kände sig extremt ödmjuk inför inskolningen.
Men man ska aldrig ta någonting för givet. Efter fem minuter i famnen kände han sig redo att ge sig ut på äventyr, och även om han kom in för att bli lyft och kramad av pappa ibland var det en milsvid skillnad mot veckan dittills - han flörtade med fröknarna, lät dem leka med honom, accepterade de andra barnens närvaro utan att bli särskilt orolig, lekte nästan i grupp vid ett par tillfällen och jag behövde inte ta fram sunk-Bamsen förrän sista fem minuterna och vid det laget var han både trött och hungrig.

<- ...men just därför kan resultatet bli ganska kul...

Sedan vinkade han hejdå till personalen.

Samtidigt som det har varit en vecka fylld av prövningar och jobbigheter har det varit en vecka av framsteg och upptäckter. Både sociala och kreativa, och det känns som att allt nådde en ny nivå idag.
I lekparken - vi var i den stora parken i Tantolunden idag - var han mestadels på strålande humör och lekte frenetiskt och målmedvetet och upptäckarglatt. Och på hemvägen, detta är stort, började han snacka med en annan liten kille när deras vagnar möttes på den ödets esplanad som vissa kallar Hornsgatan. Vi stannade upp, hans mamma stannade upp, och gossarna skakade, helt spontant, hand.

<- ...eller hur?

Då är det bara en bonus att han var på värsta härmhumöret ikväll. Han sa "hej" och "hejdå" och "katt" och "apa" och "äjon" (lejon) och "kanääh" (kanin) (jo fammo, den där boken med djurungar fungerar!)
Jag måste verkligen börja dra ner på svärandet nu.

Hr ändå stålsatt mig på att det kan bli en ny tuff natt.
Man ska inte ta något för givet. Happythoughts.

Men något har hänt.

Det har inte med saken att göra men vi behöver akut en ny nattplatta. Chemical Brothers-låten driver mig till vansinne.