Århundradets svenska idrottsögonblick...

<- Heja Sverige friskt humör...

Jaha, de överbetalda, överskattade soporna tog sig samman till slut. Det lär jag få höra på jobbet i morgon.

Såg bara de sista tre minuterna av matchen; det här har varit en sådan dag när mina egna atletiska vedermödor varit i fokus. Tvättat gubben när han var trilsken, dessutom tvättat fyra maskiner - inte trilskna men tunga, mycket sängkläder - och lagat käk (varm spenatsallad med krajnska och rökt kalkon). Samt sedan någon timme nattat gubben, i spjälsängen i stället för i vår säng, vilket är en bedrift i sig...

<- Mor och son, promenadträning.

...skulle jag skriva, och så började han gny där borta i andra sidan lägenheten. Tror att lilla e har läget under kontroll, dock, så jag skriver helt enkelt vidare. Var var jag? Jo...

...vilket är en bedrift i sig. Nu när Elias kan resa sig upp från vilken utgångsposition som helst, inklusive ett antal som hans arme far skulle behöva en kiropraktor och rejält med tigerbalsam för att låsa upp sig från, är det förstås i princip omöjligt att få honom att ligga ner och gilla läget. Han visade upp hela registret idag, inklusive halv kullerbytta mot räcket, dödsföraktande bakåtkast mot spjälorna och tandkast med liten polyestergris.
Det var jättekul de första trettiofem minuterna.
Sedan försökte jag motarbeta honom.
Det föll inte i god jord. Så jag släckte, låtsades som om han inte alls skrek så att hela fastigheten skakade och sjöng mig igenom min barn- och vuxenviserepertoar. Det var Strawberry Fields Forever som knäckte honom.

Under hela den glada delen av föreställningen skrattade han, och mellan fnitterattackerna hävde han ur sig en massa mer eller mindre igenkännliga läten, allt från klassikern "Babba!" till "Gelakk" och, jag svär, "Heja!"

<- Men var inte så sur pappa, vi vann ju! Här, ta ett kex!

Vilket för oss tillbaka till hockeyn för ett ögonblick. Ringde farsan och frågade om det kändes som "Heja Sverige" eller som "Perkele!". "Det känns nog mest som Perkele!", blev svaret. Det är svårt ibland att minnas hur finsk han är innerst inne, med den rikssvenska han använder utom när han pratar med släkten i mörkaste Österbotten (och med sin mamma, förstås, i mörkaste Skinnskatteberg).

Skönt att de vann hur som helst, så att de kan lägga av i lugn och ro. Tre månader till fotbolls-VM. DET är en helt annan sak i min bok...

Förresten; det blev inget med lägenhetsbytet. Vi är inte bittra. Inte bittra ALLS.
Nädå, allvarligt talat känns det inte direkt hemskt. Vi hade en ny visning ikväll (jag försökte köra lite rudimentär homestyling. Lilla e tyckte att jag var skitlöjlig som satte på kaffe, arrangerade lampor och lade på Marvin Gaye på stereon. Kom igen,. alla gör ju det nu!) och i tvättstugan i eftermiddags öppnades out of the blue en helt ny lägenhetsmöjlighet, som, när man tänker bort de bisarra aspekterna, kanske inte är så jäkla dum. Vi får se.

Men hjälp, är det så länge sedan

Det krävs att solen tittar fram och temperaturen stiger över nollstrecket för att kropp och själ och hjärna ska tina upp. Har varit på väg att blogga massor av gånger den senaste veckan, men det har bara inte blivit av.

Sveriges mest framgångsrika vinter-OS genom tiderna är snart slut, och mitt sportnörderi har varit så begränsat att jag faktiskt är lite chockad.
Å andra sidan har det nog varit en pågående process ända sedan jag skippade den säkra kvartsfinalen Tre Kronor - Vitryssland för att gå över till mitt då relativt nyfunna ragg med te och honung (hon hade en halsböld, men blev glad ändå).

Kärleken gör konstiga saker med en.
Eller så slipar kärleken bort en massa konstigheter.

På jobbet har det varit en del OS-fokus trots allt, och av någon anledning tycker alla att mina grundmurat negativa förhandsanalyser av allt som svenska idrottare företar sig är hysteriskt roliga. Varje gång Tre Kronor är i bild och jag kallar dem överbetalda, överskattade SOPOR vrider de sig av skratt. Nå, Tjeckien i semi. Få se vem som skrattar sist...

Jag skulle nog inte få vara med på Elit. Diskad på grund av för mycket elitism.

Förresten glömde jag bort andra slalomåket igår. Elias skulle ju ha mat. Som sagt, kärleken...

Nä, det är inte så mycket spännande som händer i pappas tillvaro just nu i övrigt. Projekt och framtidsplaner ligger litegrann i vintervila. I Elias tillvaro händer det säkert massor, men exakt vad som rör sig i skallen vet man ju aldrig. Har förälskat mig i en ny min, den förbryllade han får varje gång han drattar på ändan efter att ha ställt sig upp i sängen.
Jag har uppenbarligen inte skrivit att han kryper obehindrat nu, eftersom mina föräldrar fick världens chock när de var här och barnvaktade härom veckan. Så, for the record - han kryper nu. Fort som fasen.

Mitt och lilla e:s fyraårsparty blev, som hon redan har berättat, rätt så heavy. Man är inte ung längre. 29, om en vecka, faktiskt...

Men bantningen går rätt bra just nu.

-10, men inte tio plus

<-Holy Diver!

Okej, jag vet, det har inte blivit mycket bloggande på sistone, men jag har laga förfall. Faktiskt. Har haft en del andra åtaganden som tagit både tid och tankeutrymme och effektivt dödat min skrivarlust.

Elias var - som rapporterats på annan plats - hos doktorn i onsdags, och missade 10-kilosgränsen med fem retsamma gram.

Till saken hör att han hann kissa ut minst en deciliter mellan det att blöjan åkte av (förstås!) och att han lades på vågen.

Men det är sådana grejer som aldrig framgår av statistiken, så det enda vi kommer att minnas när den här bloggen bleknat bort är att han den 8 februari vägde 9 995 gram och var 74 centimeter lång. Det är tydligen så perfekt på viktkurvan (som tycks vara individuell för varje unge) han kunde ligga, och eftersom öronen dessutom var rena och fina och huvudskakningarna inte var något att oroa sig för gick vi därifrån med en känsla av att vi nog gör ett ganska hyfsat jobb ändå.

De senaste dagarnas serie olyckshändelser har tagit ner oss på jorden igen. Vilda bebin slog läppen ordentligt i blod i torsdags (den där lilla hudfliken innanför överläppen gick visst av och jag får obehag och fantomsmärtor bara av att skriva det; idag slog han upp ett litet jack i näsroten mot bordskanten (plåsterbild finns, kommer) och hur många gånger han slagit huvudet i golvet vid det här laget med ett extremt obehagligt KLONK som ljudeffekt, ja det vete fan.
Samtidigt verkar inget hämma Elias upptäckarlusta. Tio sekunders gråt, sedan är det samma visa igen.
Vad ska man göra? Spännbädd, vadderad hjälm eller hoppas att han växer upp innan han slår sig på allvar?

Det är fortfarande kallt som fasen, därav rubriken.

<- *hick* Gott vatten det här, fassschan...

Alla hjärtans dag i morgon, men jag och lilla e satsar nog i vanlig ordning på dagen efter. Det är fyra år sedan vår första date då - tre månader senare var vi förlovade, ytterligare tre månader senare hade jag flyttat från min sunkiga etta på Söder till hennes om möjligt ännu sunkigare etta på Norrmalm "på prov", och sex månader efter det hade vi bytt ut de två sunkiga ettorna till den fräscha tvåa som vi förhoppningsvis byter mot något lika fräscht och betydligt större inom en inte alltför avlägsen framtid...

(det började faktiskt på Alla hjärtans dag 2002, dock. Konstaterade att vi båda två satt framför datorn och chattade i stället för att vara ute och stirra någon djupt i ögonen, och föreslog - jo faktiskt, utan några större baktankar - att vi skulle gå ut och göra något kul dagen efter. Det blev öl, dart och flipper på biljardhallen vid Odenplan, sedan lite djupt stirrande i ögon och the rest is, som man säger, history).

Eftersom dagen efter i år har den dåliga smaken att infalla på en onsdag, och jag med sedvanligt taskig tajming har ett par deadlines att hålla, avvaktar vi med den värsta romantiken till helgen, när fammo och faffa kommer hit och barnvaktar (till allas glädje).
Som småbarnsförälder måste man vara flexibel.

Bolla gris

Puh, tuff och konfunderande kväll. Elias har varit på strålande humör, men ganska vild. En fascinerande grej, som vi lyckades fånga på bild, är hur han reagerar när jag tar fram gitarren. Han blir ju glad och sådär, och hasar blixtsnabbt fram till pappa, klättrar upp till stående...
...och griper tag i gitarrsträngarna så att pappa sitter där och sjunger Simon & Garfunkel eller Tears for Fears eller vad det nu må vara acapella medan han förgäves försöker knäppa fram toner. Detta händer varje gång. Ikväll var han extra modig och släppte faktiskt gitarren lite då och då, men bara för att försöka grabba tag i DVD-fjärrkontrollen på bordet i stället.

En kvart senare försökte han slita ut mitt struphuvud. Jag försöker att inte se det som en vink om min sång.

<- John Blund är ännu långt borta...

Har precis satt mig vid datorn efter en sedvanligt kaotisk nattning. Elias hittade två nya djävulska trick att sätta käppar i hjulet för pappsen med. Det första var att han sparkade mig på sidan av knäskålen och min smärtgrimas (som dock i rättvisans namn var väldigt lik en Mr Potatohead-imitation) var så rolig att han hamrade in dropkick på dropkick i fem minuter efter det. Ständigt fnittrande, förstås.

Det andra tricket inbegrep hans favvogris Bamsen, den kram- och pussgoa grisen som är hans ständiga följeslagare i 100% kinesisk polyester. (Eller snarare, vid det här laget, 75% polyester och 25% intorkad Elias-saliv. Bamsen är, ehmm, frasig.)

<- En hårt prövad gris på väg mot en ny luftfärd.

Inte nog med att han brukar vilja att andra också ska pussa Bamsen - föreställ dig känslan av en frasig polyestergris som gång på gång, från alla tänkbara vinklar, pressas in i ditt ansikte; eller förresten, gör inte det, det är inte värt mardrömmarna - nu har han kommit på att om han kastar Bamsen på golvet kommer pappa eller mamma att plocka upp Bamsen och lägga tillbaka Bamsen så att han kan kasta Bamsen på golvet igen.

Men det är ju roligt också.

Glömde skriva det igår, men det är på onsdag han ska till doktorn.

Kyla

<-"Släpp fångarne loss, det är vår!"
"In your dreams, kid."

Det är något onaturligt med Stockholm i tio minugrader, och VM-final i bandy ett par kvarter bort. Nej farsan, jag gick inte på bandyn. Lika bra det.

I själva verket har jag bara ytterst kort och motvilligt stuckit näsan utanför dörren den här helgen. Igår till babysimmet och tillbaka, idag först för att handla lunch (macka respektive sallad) och sedan för att handla ingredienser till kvällsmaten (som jag både lagade och blev riktigt nöjd med. Plockade fram den gamla favoriten "paprikabåtar med köttfärs" och serverade med couscous där jag stekt och rört ner tomat, lök och haricots verts. Återigen, det är det perfekta stället att slänga i lite chipotle-krydda!).

<- Utbrytarkungen!

Bläh. Hatar vinter. Eller, jag hatar inte vinter, men i min perfekta värld varar den mellan 23 december och tjugondag Knut, åtminstone på den plats där jag befinner mig (vill de ha det kallt uppe i Åre eller Korpilombolo tillåter jag det. Så storsint är jag).

Lilla e har redan smitt stora planer på hur vi ska tillbringa framtida sportlov i hennes familjs fjällstuga, för att lära Elias åka skidor på längden och bredden och säkert andra ledder också. Min plan är att förhala det tills han blir myndig och sedan lära honom after ski.
Jag kommer att få spö när hon läser det här. Om jag inte hunnit frysa ihjäl innan dess.

På vägen till babysimmet såg vi mängder av lekande barn.
Trots de multipla minusgraderna.
Är det här vad som väntar?
Ack och ve.

<- Pappa är inte bara frusen, han är långhårig också. Det är det å andra sidan inte bara pappa som är.

Konstigt nog har ingen i familjen haft någon större snuvattack på ett bra tag. Men bara för att jag skrev så, så händer det säkert i morgon. Elias mår fint, och har redan börjat ladda för nästa veckas happening - tiomånaderskontroll hos doktor Magnus. Ibland slår han sig själv på örat*), som om han hade ont eller det kliade där. Vi ska be honom titta på det. Hörseln verkar det i alla fall inte vara några större fel med*); han plockar ständigt upp nya små läten*) som jag måste börja banda. Videokameran funkar inte i det sammanhanget - tar jag fram den blir han så exalterad*) att han glömmer bort att babbla.

Elias hälsar - "Gebeeh balla gogga" på er alla!

*) Elias, alltså. Inte doktor Magnus.

Nattplattan, februari

Senaste mixen som följer:

01 The Beatles - Dear Prudence
02 A Camp - The Bluest Eyes In Texas
03 Air - All I Need
04 Aimee Mann - One
05 All Saints - Never Ever
06 Barbara Morrison - Don't Touch Me
07 Barbra Streisand - Send In The Clowns
08 Bee Gees - How Deep Is Your Love
09 Bruce Springsteen - My Hometown
10 Karen Carpenter - Superstar
11 Dire Straits - Your Latest Trick
12 Duran Duran - Ordinary World
13 Dusty Springfield - Wishin' and Hopin'
14 Ella Fitzgerald - In A Sentimental Mood
15 Elton John - Come Down In Time
16 Eric Carmen - All By Myself
17 Frank Sinatra - Moon River
18 Laid Back - Bakerman
19 Mark Snow - Scully's Theme

Den som tycker att listan är misstänkt välordnad i bokstavsordning har helt rätt. Den är ett hastverk. Jag är lat. So sue me.

Elias har skostorlek 21. Det känns faktiskt som en oerhört viktig upplysning. Mer om skoshoppingen hos mitt älskade bloggmonster.

Och om någon vill hjälpa till att göra mig till hushållets hjälte får ni gärna tipsa om butiker, helst på Söder eller Kungsholmen, som har ett restlager av julmust (light). Eller är väldigt tidiga ute med påskmusten. Lilla e har cravings. (Inga syskon på väg, dock, vad vi vet.)

Egentligen borde man öppna en butik som sålde säsongsvaror året runt, för just den här kundbasen. Å andra sidan är "kräftpremiär" som begrepp förpassat till historieböckerna, de har sålt semlor sedan nyår och lilla e påstår sig redan ha sett påskris ute i handeln (och påsken är sen i år), så en sådan butik kanske redan har spelat ut sin roll...
...men om den bara säljer must, kanske...
...man kunde kalla den Musterian. Kanske med tüskt ü, så att det funkar vid en internationell lansering...
...är för trött för det här.