Glassiiiigt

Det tog ett tag, men nu visar han att han är sin fars son; åtminstone när det gäller att äta glass. Det var i lördags vi fick ett ryck och köpte honom en Cornetto Jordgubb, antagligen av lycka över att det gått så bra på badet på sistone, och att han (tidvis motvilligt, men) börjat äta sin mat i stolen igen, och så hade han ju haft en 19-månadersdag i veckan och sådana högtider är inte att leka med...

...eller så var det bara att det kändes som ett bra läge för en glass. Att det blev just en Cornetto Jordgubb (nej, detta är inte en kommersiell blogg, jag har inte fått betalt av GB för att namedroppa deras produkter) handlade väl mest om att den inte innehåller nötter och annat som lilla e inte tål. Inte för att Elias visat några tendenser till allergi, men man kan ju aldrig veta.

På min tid hette den främsta choklad- och jordgubbsstruten Top Hat, om någon minns den. Struten var gjord av gamla Trabant-karosser, chokladen var en snål sträng besk massa och vad jordgubbssträngen egentligen smakade vete tusan.
Allt var inte bättre förr.
Det absurda är att jag ibland kan bli väldigt sugen på en Top Hat.

Nåväl, för att göra en lång historia något kortare: Han fick struten. Han slukade struten. Pappa hade kameran till hands. Fammo och faffa har sedan dess bönat och bett att jag skulle lägga in glassbilderna snarst. Därav denna glassbildsoverkill. Och därav det myckna och långrandiga skrivandet. Att bara lägga in bilder är lite fuskigt.

Vad han fick till middag före glassen? Pilgrimsmusslor med basilikavinaigrette. I kid you not. Vår lille gourmet.
Magen tålde det också, men andedräkten var lite speciell efteråt.

Vad har mer hänt? Jo, det mesta har varit bra. Föräldrapuben på kakis i fredags var en mycket sympatisk tillställning (eftersom jag bara tål max en utekväll i veckan numera, och knappt det, var jag tvungen att välja mellan dagisparty och Close-Up Magazines releasefest på Dining Club med gratis vodkashots från ett vdkabolag som inte betalat mig pengar för att namedroppa varumärket - det har inte GB heller, men glass är gott...
...valet var förstås skitenkelt).

Apropå dagis har han börjat namedroppa ett par av sina avdelningskompisar. Samt att han numera börjat säga "du" och "jag", typ, vilket dock ställt till det lite med de tidigare framstegen. Nu tror han att Elias heter pappa när pappa frågar "Vad heter du?", och att pappa heter Elias när pappa frågar "Vad heter jag?", och han tror dessutom att mamma heter Paco, men det sista är nog orelaterat.

(Ey Paco, vad tänker du på? som en hamburgerkedja vars namn jag, etc, en gång uttryckte det. Hur som helst, när jag säger det får jag onda ögat av lilla e.)
Fraserna kommer så smått, stötvis och lite slumpmässigt, vilket inte gör det mindre häftigt. Ikväll sade han "Vill gå upp!" när han krävde att jag skulle lyfta honom - det var häftigt - och "Där bollen!" är en barnlek. Numera hittar han till och med bollen när han säger det. Det är inte så självklart som det kan verka.

Ikväll har han varit jättesnäll, och pappas nästan kladdfria middag (uppvärmd tortellini med strimlad olivmortadella och lite, lite ketchup, med gurka och satsumas till efterätt) slukade han på egen hand, snabbt och bestämt och med glatt humör. Fast det inte var någon basilikavinaigrette till.

Trotsålder

Halvtimmesutbrott i all ära, men igår fick han ett präktigt entimmesutbrott när han inte ville sitta i stolen och äta middag utan prompt skulle käka sittande på pappas arm.
Att det finns så mycket skrik i en så liten pojke.

Vi får se hur det går ikväll. Har ett par nya tricks att ta till efter rådgivning från farföräldrarna.

Men han är ju söt i alla fall...

Kakafåntratt

Nu när Elias anser sig kunna föra konkreta samtal med oss har hans viljestyrka ökat tiofalt. Det får rätt jobbiga effekter. Blir det inte precis som han ska ha det är vi tillbaka i de där halvtimmesutbrotten igen. Igår var en sådan dag. När han inte fick maten exakt när han ville, exakt vilken han ville, och exakt hur han ville, så blev det vildsint spark- skrik och snoraction.

Mamma och pappa hade dessutom haft en ganska tung lördag. Först en födelsedagsfest där Elias var med och käkade massor av godis och fnuttade runt och petade folk i ögonen och försökte välta tallrikar (alla tyckte han var jättecharmig. Hur gammal kan man vara och fortfarande komma undan med ett sådant beteende?), och sedan en födelsedagsfest där Elias fick stanna hemma med fammo och faffa och vi var ute alldeles för länge och hade dessutom sovmorgon på annan plats.

Första utbrottet kom strax efter att vi hade kommit hem vid lunchtid. Fammo trodde att han hämnades för att vi hade varit borta (hela kvällen och morgonen hade han givetvis varit jätteduktig).
"Han kanske ska sova istället." sa hon.
"Men han måste ju äta innan han sover, annars blir han ju ännu värre när han vaknar." invände jag.
"Ge honom välling då", sa fammo. Genialiskt. Äta och sova samtidigt. Varför tänkte jag inte på det? Får skylla på att jag fortfarande, så här 19 månader senare, är lite orutinerad.
Då somnade han.
Sedan ville han INTE ha honungsvatten innan han skulle lägga sig, och då var showen igång igen. Men när han väl somnade så sov han som en liten stock.

Men språkkarusellen går bara snabbare och snabbare. Nya ord och uttryck i helgen; "hiss", "gris", "vill ha" (ja det kunde man ju ge sig på) "det är gott", "där!" och när vi skulle gå från första födelsedagskalaset för att stressa färdigt med alla förberedelser till det andra, vinkade han och sa "hejtå".

Det sa han till mig också i morse. Och när jag öppnade dörren sa han "Kakis!" "Kakis!". Dit tog mamma honom sedan.

Vi måste förresten verkligen ta itu med den där dagishostan. Det blir ett läkarbesök i veckan.

Ännu ett litet sjumilakliv

Lite tidigare i morse.
"Elias, var är vi nu?"
"Kakis."
"Ja, visst är vi det."

Vår fantastiska lilla gubbe stating the bleeding obvious.

Dessutom kan jag svära på att han sa "Det var gott" när jag frågade hur kvällsmaten smakade igår.

Med detta sagt väntar en mycket lång dag på jobbet.

What's in a name?

"Ejijasch". Så svarar han numera på både frågan "Vad heter du?" och "Vem är det?" när han ser sig själv i spegeln eller på bild.

På något sätt blir man fortfarande överraskad varje gång det funkar. Även fast det antagligen är det ord han hört mest hittills i livet.

Hur mycket det är som är riktig interaktion och hur mycket som är slumpen är ju svårt att veta, men det känns som om han anstränger sig nu, som om han vill kommunicera, som att han själv har höjt ribban för vad han ska klara av. Och då kan det bli som när jag hämtade honom i eftermiddags.

"Hur har du haft det på dagis?"
"Bra."
"Har du haft det roligt?"
"Ja."
"Ska vi gå hem och äta mat nu?"
"Katt-en."
"Ja, katten är hemma och väntar på dig. Så du kan rycka henne i morrhåren."
"Gammanna."
"Jag vet fortfarande inte vad det betyder."
"Hahaha. Gapp!"

Sedan kom moster förbi på väg mellan shopping och träning, och jag och Ejijasch demonstrerade namntricket för henne. Nu vet jag hur jag antagligen såg ut första gången han gjorde det. Tur att ingen kamera var närvarande då... ;)

Men socialt är det fortfarande lite sisådär. När vi är i lekparken nuförtiden har han i och för sig dragit ner på att försöka skrämskrika, men nu är det som gäller att springa fram till närrmaste unge och peta dem i ögonen. You know, Louie, I think this is the beginning of a beautiful friendship. Not.
Kanske blir bättre nu när han kan presentera sig.


***

Ikväll var han svår att få till ro, och efter sisådär 40 minuter suckade jag uppgivet: "Men snälla Elias, sov nu. Du är ju så trött att du inte vet vad du heter ens en gå..."

Sedan slog det mig att det inte bara är ett talesätt längre.

Ny sängfösare

Tiden går, och ännu en nattplatta har spelat ut sin roll. Här är tonerna som ska leda oss genom oktobermörkret:

01 Coldplay - Talk
02 Koop - Whenever There Is You
03 The Venus In Furs - Tumbling Down
04 Moby - The Sky Is broken
05 Pet Shop Boys - Luna Park
06 George Michael & Astrud Gilberto - Desafinado
07 Elton John - Shine On Through (Thom Bell version)
08 Spiritualized - 200 Bars
09 Groove Armada - At The River
10 The Magic Numbers - I See You You See Me
11 Sting - Fragile
12 Moloko - The Time is Now
13 Planet Funk - Chase The Sun
14 Miriam Makeba - In Time
15 Stina Nordenstam - I See You Again
16 Bliss - Sleep Will Come

Den funkar så här långt.

Annars är det mesta okej. En bajsrapport igen, dock - det var länge sedan sist, ju! - och nu är problemet att han är lös i magen i stället för hård. Så i stället för att mygla i honom katrinplommonpuré myglar vi i honom blåbärspuré. Undrar om han märker någon skillnad.

("Aldrig blir de nöjda" tänker Elias och pruttar ner en pyjamas till.)

Annars är det bra, förutom att han fortfarande är lite hostig - vi hade någon konspirationsteori om att det kunde vara håningen som han får för sin hals som gjorde honom lös i magen, så i går kväll nattade vi honom utan håning och ja, det var den nattsömnen det...

Två grejer som är så stora att jag skulle skrivit massor om dem om inte klockan varit så mycket och jag måste sätta punkt innan jag slocknar. Han har börjat peka på saker (hur vi lärde honom tar jag nästa gång) och ett par gånger de senaste dagarna har han äntligen, äntligen, äntligen, härmat oss när vi sagt "Elias". "Ejijah" är ju inte så dumt alls!

Dagis? Går jättebra!

Varje gång jag ska föra över bilder från kameran till datorn sänker jag Internet Explorer. Mysko.

Ettåtthalvt

<- Trött och rufsig efter en tuff dag på dagis - i mössväder.

Idag kom hösten på allvar, hela Söder utom höjderna var tydligen tillfälligt förvandlat till Hammarby Sjö och Elias fick vara inne på dagis. Själv satt jag på Nordvästra Kungsholmen och missade hela äventyret. Det slår mig nu att jag inte skrivit något inlägg sedan jag började jobba igen.

Jag har börjat jobba igen.
Det är faktiskt skönt på sätt och vis, färre tunga lyft och mer vuxenspråk (även om vissa av de där management-termerna på sätt och vis låter som joller) och nu när Elias går på dagis fullt ut känns det som om vi, så här ett och ett halvt år senare, till slut har återvänt till vardagen. Även om "vardag" är ett relativt begrepp i och med att det händer så mycket med gubben just nu.

Ett och ett halvt år, 83,5 cm och 11,5 kilo. Numera kan han, om han står på tå (han har blivit ruskigt bra på att stå på tå), öppna en stängd dörr med handtaget. Det var ju lite trist att han upptäckte det så snabbt.

Men tända lampor går fortfarande inte, om han inte har skor på sig.

Elias värld är en värld full av spännande handtag och knappar (gapp-ar, som han skulle uttrycka det). På vägen till dagis är det en ytterdörr, en hissgapp, (hissdörren är för tung, likaså porten), dörren till vagnsförrådet, en stor, häftig dörrgapp till hisshallen, ny hissgapp, ny våningsgapp...
...och så långt har dagisvägen gått finfint. Men där, halvvägs upp mellan källaren med vagnsförrådet och Elias avdelnings våning, slår det honom att "Vänta nu, nu ska pappa GÅ IFRÅN MIG" och då börjar gnället, som når ett crescendo i samma ögonblick som jag lämnar över honom - skrikande, gråtsprutande, sprattlande och sparkande - till den i personalen som råkar finnas till hands.

Innan jag ens hunnit få på mig skorna igen är han lugn som en filbunke.

Men det där med hälsningsfraser får vi jobba vidare på. En anekdot direkt ur verkligheten: Igår hämtade jag honom 17:15, han och en lite äldre flicka var de enda barnen som var kvar och ute i sandlådan. Hon pekade på mig och sa:
- Du är Elias pappa.
- Jajamen, sa jag. Och vad heter du?
Hon presenterade sig och jag frågade om hon gick på samma avdelning som han.
- Ja, sa hon.
- Är Elias snäll då?
Varpå hon spände ögonen i mig och sa, bestämt, förnumstigt och anklagande:
- Han skriker.

Ja, det ska gudarna veta. När jag hade skrattat färdigt förklarade fröken att hon nog syftade på att Elias fortfarande i första hand kommunicerar med att säga WÄÄK. Förhoppningsvis finns det en marknad för det en dag. Han sätter ju åtminstone avtryck.

<- Linslusandet fortgår med oförminskad styrka. Den här är, apropå ingenting, numera bakgrundsbild både i telefonen och datorn.

Nya ord sedan sist: Ett gäng. "Boll", "vila", "kissa", "bra" och "gris" är de som dyker upp i min onsdagssömniga hjärna just nu.

Slutligen; i måndags var vi på 18-månaderskontroll. Elias imponerade med sitt flörtande, sin klätterförmåga och sin skedhantering (leka med sked är kul, äta med sked går desto trögare...) men samtidigt var han inte så intresserad av att peka och frågan "Var är Elias näsa?" ignorerade han helt.

<- Men titta pappa, jag kan visst peka! Kolla här, pappa, aj löv jo! Hihi.

Därför ska vi göra ett nytt test om en månad, mest som en säkerhetsåtgärd, eftersom avsaknaden av sådana tricks kan vara (men behöver förstås inte vara) en indikation på aspergers syndrom eller autism.

Det känns lite jobbigt att ha det hängande över huvudet, men samtidigt har han så många tecken på motsatsen att jag försöker att inte noja mer än nödvändigt. Nojande ligger å andra sidan i min natur. Om någon nu hade missat det.

Tills vidare har jag initierat ett träningsrogram som bland annat omfattar en egenhändigt omskriven Banana Boat Song (Nä-sa - å ö-ra - näsa öra å öga å mun) och vi har köpt kritor.

Proaktivitet, som det kallas på managementjoller.