Sista natten, andra året

<- Nyårssupén avslutades givetvis med GASS!

Elias är i en sådan där fas just nu när han ofta är totalt ointresserad av att sova. Det har väl delvis att göra med den förryckta dygnsrytmen nu under jul- och nyårshelgerna, och så är det förstås en utvecklingsfas - han är så nyfiken på den där stora fantastiska världen utanför spjälsängen att han är livrädd för att missa något.

Så ikväll, nyårsafton, bestämde vi oss för att Elias ska få vara uppe precis så länge han vill. Vid 22:30 började han ge oss tydliga vinkar - inte något gnäll, men först kom han in till mamma, pappa, moster och morbror i vardagsrummet och sa "Sova." "Sova. Sova. Sova. SOVA!"
När han insåg att det inte funkade (nog för att vi förstod, men det var så gulligt och lillgammalt att vi ville försäkra oss om att vi inte hörde i syne) bytte han taktik. Först sade han "tick tack tick tack" menande och sedan i ren desperation tultade han fram till sovrumsdörren och ropade "HEJTÅ"!

<- Gunga? Snorslunga!

Nu blir han nattad av lilla e, så vi får väl se om det funkade.
Oavsett vilket, en skön liten solskenshistoria att avsluta 2006 med. Vad som finns att beskriva nästa nyårsafton - ja, det står skrivet i stjärnorna.

Och pappa tvingas på allvar börja räkna ner till the big 3-0. Grått nytt hår!

Stormen före lugnet

<- Stoppa snoret!

Nu är hela familjen snuvig. Lilla e trotsar sin snuva och sitter i skrivande stund med moster och tar sig en öl eller två - det har hon förtjänat - och i förrgår var jag och ett antal värdefulla vänner och karaokade oss på Kickis.
High life.
Det är överraskande hur mycket man orkar fast man har snuva. Och min röst hamnar ett par snäpp närmare såväl Elvis som Liam Gallaghers när den kryllar av bacillusker.

Javisst ja, det har ju varit jul också. Paketen är levererarde, släkten har åkt hem, det mesta av papperen är undanstädade - det komliceras något av att Svenska Bostäder har den goda smaken att måla om återvinningsrummet I JULHELGEN, men men - och jag tar mig just ett glas Laphroaig (för att kurera snuvan) och var just inne och strök Elias över ryggen efter att han vaknade till.

Efter några dagar med kraftigt förryckt dygnsrytm verkar han vara på väg att landa i gamla vanor igen. Men han vaknade som sagt nyss... och nu tyckte jag att jag hörde ett gnäll igen, ska kolla...

...nej, det var nog falskt alarm. Den här gången. Han somnade på sju minuter ikväll, så jag anar ugglor.

Elias har fått massor av presenter; saker som pusslas och rullar och piper och tutar och pratar och låter och i den kakafoni av nya ljud som lagts till lägenhetens ambiens finns också alla dessa ORD. Han härmar oss obehindrat nu, känns det som, åtminstone när han känner för det, så pappa har slutat svära. Det är en rejäl omställning. När jag slår tån i något - ty sådan är min natur - är det JÄÄÄÄäääärnspikar! jag pressar fram mellan vitnande läppar.

Nya grejer varje dag.

Pappa köpte en ny färgskrivare till sig och mamma. Bland mycket annat. Över huvud taget blev det väldiga klappvolymer; tack och lov fick jag strax före jul klart för mig att jag hade råd att köpa klapparna också, men det är en annan historia.
Som får vänta i några dagar till.

Det har varit hektiska dagar, så nu ser vi fram emot en nyårsafton med bara oss tre och kanske en flaska medelmåttigt mousserande vin. Det finns så mycket tid att festa.

Mitt nyårslöfte får väl bli att lägga in de senaste månadernas bilder...

Julfrid, eller nåt

Julafton är en timme ung och alla paket är inslagna, och återigen kan inte ord beskriva exakt hur mycket jag hatar att slå in paket. Men efter ett oändligt bändande, böjande, rivande, klippande, svärande och - framför allt - tejpande, så sitter jag här framför datorn med ett glas tolvårig Caol Ila och väntar på att den där 24 december-känslan ska hinna ikapp mig.
Förmodligen inträffar det lagom till Karl-Bertil... eller, om jag har tur, besöket vid Nackastatyn.

Nej, Absolute Christmas hjälper inte.

Annars är allt oförskämt bra. Det är lite tidigt att gå in på pappas liv i detalj (fråga mig i januari!) så vi fokuserar på Elias. Idag sade han "hallå" cirka 200 gånger och "kom" och "ajaj bordet" när han försökte klättra upp på bordet (han får inte, han vet att han inte får, och det gör det förstås ännu roligare).

Sedan han började nå upp till dörrhandtagen har förstås det där med att stänga och öppna dörren blivit en favoritsysselsättning, och bästa leken just nu är när han stänger en dörr, och pappa sedan knackar på, öppnar och utbrister något käckt i stil med Knackelibank på dörren!
Skrattanfallen blir massiva.

Varje gång telefonen ringer numera tror han att det är faffa just nu. Bli inte för mallig nu, farsan, det är bara en fas!

Det blir en grön jul i år. Stor överraskning, va...

Nej se det... regnar

Det ser onekligen ut att bli en grön jul för Elias även den här gången. Snön började falla strax efter fyra i eftermiddags, och allt såg väldigt lovande ut tills den övergick i mildväder och regn för någon timme sedan. Nu är bara en tunn hinna slask kvar på Hornsgatan.

Inte för att jag klagr så värst mycket - om Daddy Fool ser det är snöns existensberättigande begränsat till perioden 23 december - 6 januari, och sedan kan, vad mig anbelangar, våren börja. Förra vintern, som varade mellan den 25 december och mitten av april, var alltså rent ut sagt för jäklig.

"För jäklig" får man inte säga numera, eftersom Elias härmande gått in i overdrive. Idag var orden på modet "kille" och "galopp" (ja inte vet jag) och när man pekar på hans stövlar och frågar "vad är det"? blir svaret "tövlan" och listan på de ord han behärskar är för lång för att man ens ska orka göra upp den längre.

Idag hade han visst varit lite trött och hängig på gagis, men när han kom hem var det som bortblåst, han var inte i närheten av febertemperaturer och så hyperaktiv att vi höll på att aldrig få honom i säng. Just nu har han dessutom en fas när han vägrar ligga i spjälsängen utan rumstrerar om mellan mig och lilla e och drar henne i håret och river mig i ansiktet och sparkar oss båda både här och, tyvärr, där.

Fem dagar kvar till jul. Måtte jag överleva.
Till råga på allt har jag andra saker att tänka på.

Min nedräkning börjar nu

Jösses, vad fort december går. Elias fortsätter med sina stormsteg uppblandat med snedsteg. Han blir oerhört förbannad när han inte får som han vill, klättra var han vill, ta vad han vill, äta vad han vill, ha sönder vad han vill; och pappas utbrott av auktoritet bemöts antingen med hånskratt eller med tår- och snorsprut. Oftast det senare, just nu. Jag tröstar mig med att det är för hans eget bästa, och att han kommer att förstå det en dag. Yah, right.

Kvällen tillbringades i en kamp mot, om inte elementen, så heminredningsdetaljer. Jag bestämde mig för att julpynta, och en av adventsstakarna överlevde i tio minuter innan Elias välte den i golvet och den slocknade, möjligen för evigt. Kan i och för sig köpa nya lampor i morgon, men det blir nog billigare med en ny ljusstake.

Och så detta ständiga med att gå rakt in i hörnet av datorbordet, när han vill trycka på gapparna eller slänga musen i golvet (mushjulet pajade till slut, efter åtta lyckade reparationer) Och så mera gråt.

Men ikväll kallade han Bamsen för "Bamsen" (i stället för Ba-Ba-Boo - Ga-Ga-Ga-Bow har blivit hans nya favorituttryck, och han kanske skippat smeknamnet för att förtydliga för oss att när han säger Ga-Ga-Ga-Bow menar han INTE Bamsen, och vad han menar...
...ja, det vete tusan). Och häromkvällen sade han "Älka Pappa" när jag tog på honom pyjamasen, så det finns hopp för vår relation.

I pappas liv i övrigt är det både väldigt lugnt och väldigt spännande just nu. Det är väl så det ska vara när det nya året börjar nalkas, kanske.