Att ropa hej

Angående det där med Elias nya, sköna sovvanor - det var bara att skriva om det i bloggen så tappade han da riddim igen. De senaste två nätterna har han vaknat vid halv två - rejält hungrig - men sedan somnat om och vaknat till vid sex (första natten med spänd mage och storgråt, i morse relativt glad men högljudd). Nå; det är på sitt sätt också en rytm.

Och vi är ju vana vid värre. ;)

Kostymbantningen går väl, eh, sådär. Har i dagsläget ungefär fyra kilo att tappa på drygt tre veckor, för att det ska kännas värt att köpa något snyggt och långsiktigt. Jag har i och för sig redan bantat ner mig motsvarande cirka två Elias sedan förra sommaren - så det så!
Försöker göra det på ett snyggt sätt den här gången, äta regelbundet och relativt nyttigt och inte skippa måltider.
Behöver ju energin, både på jobbet och hemma.

Pappa, vad är höst för något? ->

Har lagt till Notan i bloglistan till höger. Partydjuret, Mr Notorious, som vi brukade känna honom som är numera trebarnsfar, lokalpolitiker och chefredaktör.

Vart tar åren vägen?

Nä, nu sover sonen (hur länge är en öppen fråga), och nu sover mamma, och nu ska pappa gå och göra dem sällskap.
När vi vaknar är det höst.

Om vatten och om natten

Nu har Elias tagit sina första simtag. I lördags förmiddag promenerade vi till Hälsopoolen vid Rosenlunds sjukhus (det blir inget melodikryssande på några veckor) för första grundkursen i babysim.

Vi har försökt förbereda honom för upplevelsen så gott det går - han har både fått bada badkar och duscha med mamma - men det var ändå inte utan att man var lite nervös när man varligt, oändligt försiktigt, traskade nerför trappan till bassängen, sist i en rad av tassande pappor och mammor.
Han trivdes som fisken i vattnet, fast han är vädur.
Elias var bitvis så entusiastisk att hans pappa trodde att grabben tänkte dricka upp hela bassängen (tydligen är det fullt normalt att de sörplar i sig badvatten. Fan tro't.) - men till slut fick han en rejäl kallsup (om det nu heter så när bassängtemperaturen är 33 grader?) och då var det inte fullt så roligt längre.

En lovande början, hur som helst - Elias pallade 20 minuter innan det började bli dags att gå upp, och vid ett tillfälle vände han sig i pappas händer utan hjälp.

Siffersexercis, innan jag glömmer: 7 120 gram, 65 centimeter. Han har alltså i snitt vuxit tre centimeter och 810 gram per månad.

Och hans namn ska vara Sitting Bull. ->

Idag var mamma ute på svampplockning, så Elias och hans pappa fick lite quality time för sig själva, med tvättstuga och allt. Även om det mesta går på rutin, är det ändå oerhört mycket lättare när man är två. Förstår inte hur lilla e hinner och orkar med allt under veckorna.

En annan grej vi håller på med är att införa fasta sovrutiner. Det vore synd att kalla det kadaverdisciplin, men grundtanken är att vi ska försöka ha honom blöjbytt och matad och i säng och nattad och klar mellan åtta och nio varje kväll. Peppar peppar, etc, men hittills har det gått lätt som en plätt.
Sedan vi började natten till i frdags har han sovit cirka sju timmar i sträck, vaknat och fått mat och sedan somnat om i två-tre timmar till.

Dessutom är det tydligen vedertagen praxis att ju mer en bebis sover på natten, desto mer sover den på dagen. Förstår inte riktigt hur det går ihop, men det är väl bara att tacka och ta emot.

Usch, den här helgen gick på tok för fort.

Redo för hösten

Tillbaka på jobbet sedan måndag, och även om vädret gör att man inte skulle sagt nej till några lediga dagar till känns det som att man hann ladda upp batterierna mer på den veckan än på de otursförföljda tre veckorna i juni-juli.

Idag blir Elias fem månader. Det går bara fortare och fortare. Och när man konstaterar att han sannolikt kommer att tulta runt för mer eller mindre egen maskin i god tid innan nästa sommar, är det med skräckblandad förtjusning man ser fram emot det.

<- Snillen spekulerar. Elias och Luka i djup diskussion på Street-festivalen. Antagligen om hur mycket dåren som jonglerade med motorsågar på enhjuling (eller hur det nu var) tjänar svart per framträdande.

Update i övrigt:
- Enligt en mycket inofficiell väg/mätning är siffrorna nu ca 7300 gram och 64-65 centimeter. Mer info på torsdag, gissar vi, och då kanske det blir vaccinering igen.
- Han biter numera inte bara pappa i tummen, utan har satt ett par rejäla tuggmärken på sig själv också.
- Bara en månad tills Elias ska dop... öh, döpas (friidrotts-VM lever visst kvar i skallen). Läge för kostymbantning!
- Krypambitionerna verkar ha stagnerat lite, men han rullar relativt obehindrat (och snabbt som tusan!) åt båda hållen.

<- Kolla vad JAAAG kan!

- Nästa riktiga GREJ blir nog snarare att han sitter. Vi har testat lite och när han får stötta upp sig själv klarar han som bäst uppåt 30 sekunder, sedan tippar han - ofta med ett blitt leende - långsamt över åt höger och fångas upp i mammas eller pappas nervöst väntande armar.
- Vi har börjat så smått med att testa barnmat igen. Mycket, mycket försiktigt.
- Om Elias blir bajare (med en moster som är AIK-are och en morbror som är Djurgårdare vet man förstås aldrig) kan det mycket väl tänkas att hans första idol heter Paulinho (som skrev kontrakt till och med 2009!). "Pålinjo! Pååålinnnjo!" Jo, det funkar på fyraåringsspråk.

Av sociala skäl...

<- Nämen SÅ jobbig var jag väl inte? Va?

Nu har Elias gjort både sitt första och sitt andra besök på dagis. Första gången tillbringade han de fem minuter som snabbtitten tog med att le sömnigt åt föreståndarinnan. På det riktiga besöket dagen efter körde han med ett 35-minuters vredesutbrott som fick rutor att skallra i två kvarter. Två minuter innan vi skulle gå så somnade han.

Hon försäkrade oss att han inte hade diskvalificerats.
Vi fick hur som helst ett bättre intryck än vi kanske gjorde.

Svårt det där med dagispedagogik. Det aktuella daghemmet kör traditionell svensk förskola, uppblandat med Reggio Emilia-inslag. Andra doktriner är Montessori, Waldorf, Vittra och Ur & Skur och då glömmer jag säkert ett antal. Givetvis kör förespråkarna för den och den eller den varianten samma race i att förklara otvetydigt varför just deras metod är den bästa för barnet. Men det mesta i beskrivningsmaterialet känns som plattityder av slaget "Vi värnar om barnets personliga utveckling." Nähä? Det menar ni inte. Gud vad unikt.

Tror ändå att jag är lite konservativ på den här punkten. Det är något med klangen i den "traditionella svenska förskolan" som tilltalar mig, även om det samtidigt skrämmer på det där "knarrig gammal farbror som tycker allt var bättre förr"-planet. Det är förstås bra att man tar till sig, till och med inför, nya idéer och inriktningar, men att helhjärtat sälja sig till pedagogiken på modet känns lite...
...Knutby. Vad säger att nästa veckas modefluga inte är typ Kalahari-pedagogik, inriktad på att skapa förutsättningar för storstadsdjungelns barn att överleva savannens faror?
Kanske inte så dumt som det låter - för vi har sett oerhört mycket av såväl monsunregn och stekande sol som Lars Leijonborg i Stockholm denna sommar.

Fast nu är det snart höst.

<- Japp, han har musiken i blodet. Nu har han tröttnat på pianot lite och söker nya utmaningar...

Pappa stack iväg en sista semestersväng till Västmanland för en gitarr-, bad- och dryckeskväll i Stjärnreporterns stuga. I år bestod gänget av tre mer eller mindre nyblivna pappor, och på många sätt var det vi såg mest fram emot en rejäl sovmorgon, lite lagom bakis och utan bebisskrik på mils avstånd. (i sammanhanget kan man kanske inte bortse ifrån att vi ringde hem till respektive failjer en tre-fyra gånger var, så HELT fria var vi inte.)

Fast Elias sover ganska bra just nu. Peppar peppar, etc. Han har visserligen fått för sig att få ett par riktiga raseriutbrott per dag (ofta vid olämpliga tillfällen, som nämndes ovan) men med tanke på att han skrikit sig trött efter en halvtimme eller så, är det som en västanfläkt jämfört med koliken.

Föräldrar i full frihet

<- Vadå "barnvakt"? Vad är det? Hur ska ni klara er utan mig en hel kväll?! Ojojoj, nu blir jag alldeles konfys...

Just hemkomna från en ny tripp till Bergslagen. Elias fick med sig en snuva, och hans pappa fick med sig två nygamla kilon. Men det var värt det.

I lördags tillbringade vi den första natten isär från vår son sedan han föddes. Medan farmor och farfar skötte markservice for vi fem mil söderut, till Kolsva, där Tobbe W medelst kräftskiva firade att han blivit med sommarstuga. Samma sak där - Emil var avlämpad på lämplig plats, och tvärs emot vad man kanske kan frukta blev det väldigt trevligt och inte alls nojigt. I själva verket hade vi inte ens dåligt samvete över att vi inte hade dåligt samvete över att vi inte oroade oss mer för hur det var med Elias...

Pappa i sitt esse, med felvänd gura. Det krävs minst en promille för att det ska låta acceptabelt. ->

På det hela taget ett utsökt party, med lagoma mängder sprit, gitarrer, natt- och bastubad, och såvitt jag såg fri från krossade glas, tårar, blodvite, eller kaskadspyor.

Det är ett gott betyg på en fest när klockan som man trodde var just efter midnatt visar sig vara halv fem på morgonen.

<- När vi kom hem till farmor och farfar igen fick Gubbo en försmak av vad en maskerad är för något... han är en, men ett lejon! (eller "jellon", som jag kallade det när jag var liten)

Framåt tio vaknade vi, i relativt gott skick (till och med myggen höll sig borta!) och ringde hem för att kolla vilka prövningar Elias utsatt Grandma och Grandpa Fool för.

"Åh, det gick jättebra, han somnade tio och vaknade sju!"
"Givetvis gjorde han det."

Nu har jag semester en sista skälvande sommarvecka. På onsdag blir det eventuellt en ny sväng till Bergslagen (den här gången med endast FARSOR i full frihet).

Tjoho, jag ska bli en badpojke! ->

Men i övrigt ska vi i första hand tillbringa tiden med att börja navigera oss i dagisdjungeln. Läste i tidningen i veckan att Maria-Gamla Stan är en av de stadsdelar för vilka "platsgaranti" tycks vara ett relativt begrepp, så det är kanske lika bra att vara ute lite för tidigt än lite för sent.

Har förresten glömt att nämna att vi anmält Elias till babysim.
Nu har han världens puttinuttigaste små badbrallor.

Guld, gubben!

<- Å jänta å jag...

Carolina Klüft tog VM-guld i friidrott efter en ovanligt spännande sjukampstävling och Elias har därmed upplevt sitt livs andra stora idrottshändelse (ja vadå? Hammarby vann ju vårderbyt!).

Sverige tycks inte ha stannat, vilket egentligen är ganska orättvist. Friidrott har alltid varit en grej för Daddy Fools del - förra gången VM gick i Helsingfors, 1983, var han sex år gammal och på väg att börja tycka att det här var något häftigt, och till OS i Los Angeles var han fast.

Friidrott är basalt. Det är lätt att mäta - vem springer fortast? Vem kastar längst? Vem hoppar högst? Det är den mest lättbegripliga sport som finns, utan offsider, målkameror, tepauser och bedömningsfrågor.
Och innan någon protesterar - nej, gång räknas inte.

Var var jag? Jo - vi börjar bli bortskämda med mästerskapsguld. Redan sedan Elias började växa i mammas mage har svenska idrottare plockat hem tre OS- och ett VM-guld. Hans pappa missade precis Gärderuds hinderlopp i Montreal (även om man har sett slutfasen cirka 300 gånger sedan dess) och fick därmed vänta tio år på något liknande. Sjöberg, Rom, 1987.

Den kvällen hade vi engelskt besök, och som en av de små tillfälligheter som gör den här världen lite charmigare att leva i, var samma engelsman i Stockholm igår med sin hustru. Det rör sig om hjältarna bakom skallerjakten på andra sidan Nordsjön, och självklart passade de på att säga hej till Eilas.

Om jag är hälften så pigg när jag närmar mig 80 så kan jag vara nöjd.

Elias fick en urgullig stickad docka från Hereford, som lilla e med sedvanlig briljans genast döpte till "Harry Ford". Ibland tycker jag att jag är rätt snabbtänkt. Ibland ligger jag definitivt i lä.

Elias, som haft en relativt gnällig helg så långt, visade sig från sin allra mest charmanta sida, och när Pride-paraden framåt eftermiddagen rullade förbi inför jättelika åskådarskaror, och med ett dunkande, jublande soundtrack som fick hela lägenheten att vibrera, tacklade han det genom att somna.

Ibland förstår jag inte hur bebisar fungerar.

0,03 m/s

<- På väg från mammas trygga famn och ut i den stora världen bortom det gula täcket från 70-talet som är hans temporära lekfilt. Hm, vad är det på tv?

Okej, han har inte riktigt speeden. Men idag började konkreta saker hända med hans krypförsök. Även om han egentligen inte hade någonstans särskilt att vara, så var det inte samma "torrsim på stället" som han har sysselsatt sig med, och ilsknat till över, den senaste dryga veckan.
Eller jo, det var nästan samma.
Frånsett den lilla detaljen att han f ö r f l y t t a d e sig, alltså.
Elias nuvarande medelhastighet: Ungefär 3 cm/sekund, eller fem minuter metern. Men alla måste ju börja nånstans!

Dessutom - vilket kanske egentligen är ännu viktigare - nu kan han rulla åt båda hållen.

Någonting med det här känns väldigt rätt...
...fast ganska ostadigt också. ->

Och att döma av bilden till höger (nej, den är inte arrangerad!) verkar som att han knappt kan vänta på att börja stå. Lilla e gick när hon var nio månader - vilket är rent ut sagt jäkligt tidigt. Verkar som att Elias brås på morsan.

Vad övrigt var, var jobb och en nästan förlamande trötthet.

Två veckor till nästa semester. Orka. Orka. För ögonblicket motsvarar Daddy Fool, tack vare rötmånadsmagsjukehelvetet, 4,5 personer, samtidigt som Elias drar grymt mycket bränsle - både fysiskt och mentalt.
Men snacka om utväxling!


Och i slutänden handlar alltihop om en enda sak.
0,03 m/s.
Magi.