Monday, May 29, 2006

Spjuver där...

Datorn är tillbaka, med hårddisken i behåll, och bildmaterialet här ska kompletteteras så snart jag har återhämtat mig från de senaste veckornas jobbstress...
...den kulminerade i att jag gick upp 05:30 i morse för att åka till kontoret och genrepa för en presskonferens och göra de sista finputsningarna av projektet. Vad det bestod i?
Det här.

Nu är jag sömnig, men alla tycker att det blev bra. Så det var väl värt det.

Elias har gett oss fullt upp de senaste dagarna. Han har varit mer än lovligt morgonpigg, och upptäcker hejvilt, alltsom oftast på fel ställe. I går morse var det min tur att ta hand om honom, och innan lilla e till ljudet av mina svordomar hade släpat sig ur sängen hade han vält kissens vattenskål två gånger, försökt välta kissen (men i stället fått sig en rejäl avrivning av henne) och massakrerat Svenskan så till den milda grad att jag fick läsa min Berglin på nätet.

Sedan tog vi med honom till tvättstugan. Det skulle vi inte ha gjort. Han försökte hoppa ner i vattenkärlet bakom tvättmaskinerna, skulle springa ut i trapphuset (och blev sur när dörren var stängd), körde upprepade gånger över oss med tvättvagnen och slängde sjok av sina nytvättade kläder på golvet.

Men det är kul i efterhand.
Han låter praktiskt taget hela tiden nu. Det är som ett eget litet språk som man både förstår och inte.

Även om datorn är tillbaka, fortsätter teknikens vidunder att mucka med oss. Den externa hårddiskens nätadapter har förlorat ett par viktiga pinnar (och nej, jag har ingen aning om hur det gick till!) och lilla e:s gamla digitalkamera verkar vara på väg att ge upp; att öppna den funkar en gång av tio. De övriga nio fäller den ihop sig själv och därmed går nio av tio lysande bilder till spillo.

Fast ikväll funkade den plötsligt, så jag passade på att ta 25 stycken i ett svep.
För trött för att lägga in dem idag, dock.
God natt...

Monday, May 22, 2006

Bäst i stan

<- Japp, det är störtkul med lekparker.

Stockholmsbörsen är i fritt fall, och nu regnar det igen, men strunt i det, för Elias är 78 cm lång och väger 10,6 kilo. Man måste ha koll på sina prioriteringar.

Han älskar att gunga.
Fortfarande.
Det har ju inte blivit så mycket på den fronten sedan hans fantastiska bebisgunga pensionerades, men för någon vecka sedan tog lilla e honom till närmaste tillgängliga lekpark och lät honom få sin första riktiga luftfärd.
Det har blivit några fler sedan dess, och igår fick pappa vara med också.
Det sammanföll väldigt väl med att det var hög tid att byta ut bilden i högerspalten - den var från augusti och det har hänt en del sedan dess, inte bara med pappas frisyr.

Inte bara gungade gjorde han, utan åkte rutschkana (i pappas, mammas och mosters respektive knä) och lekte med hink och...
...nej, med hink, spaden var inte hans grej.
<- Få se nu, här har jag en näve sand. Nu är frågan, ska jag stoppa den i hinken eller äta upp den? Hm, knepigt.Utom i efterhand, när en liten tjej hade tagit över den och Elias plötsligt kom på att just där, just då, bara måste han ha spaden igen. Så han fnuttade över till tjejen och tog tag i spaden och drog.
Hon släppte inte.
Elias såg missnöjd ut och sa GäääÄÄÄÄÄÄKkk! - för övrigt samma ljud som han använder när han vill skrämma kissen.
Hon var inte katt, så hon gav honom bara onda ögat och höll ett fast tag om spaden.
Då lyfte jag bort honom.
Annars hade han nog fått stryk. Hon såg tuff ut, den lilla söderbönan.

Hans utveckling är förstås fantastisk, men vi har fortfarande lite att jobba på när det gäller den sociala biten...

<- Fischbein, Gunnarsson, Stoor... jaja, farsan, men var är SULAN? Jaså, han är och gifter sig. Ja, då vill jag hem.

Apropå social utveckling tog jag ner honom till Mariatorget i tordags och lät honom träffa SERIELEDARNA. Lilla e hade klätt honom i den där fleecetröjan som hans AIK-anfrätta moster hade lurat hans mormor att köpa, så det kändes lite pinsamt, men å andra sidan är Hammarbys klassiska bortaställ gulsvart (tigerrandigt), och han fick - trots klädseln - en affisch med nästan hela lagets autografer på.
Och han fick en liten knuff av Lasse Eriksson. Som bad om ursäkt. Det hade han inte behövt. :)
Och Petur Marteinsson sa att han var söt. Visste väl att han var en smart karl, fast han har hund.
Klå den indoktrineringen om du kan, moster!

Avslutningsvis: en stilstudie. ->

Förresten, tänderna. Det har stått still på åtta ett bra tag men nu vete det fasen om inte hela garnityret är på väg upp på en gång. Tror jag såg sex stumpar i överkäken senast jag vände honom upp och ner.
Är det normalt?
Alltså, med tänderna, inte att vända honom upp och ner, om det inte är normalt så struntar vi i det, för han tycker det är kul och jag med.

Inget spår av nya datorn, så vad gäller allt vårt korkat nog o-backupade Elias-material mellan den 19 april och den 11 maj är tillvaron fortfarande i limbo. Det vore trist att mista det. För att inte tala om allt det andra vi hade på datorn, men det kommer å andra sidan i andra hand...

Tillfälligt kör vi på den gamla datorn, så vi är åtminstone inte avskurna från omvärlden, och lilla e och Elias kan spela AirXonix.

Härom dagen chattade han med mig på MSN.
Bara en sådan sak.

Tuesday, May 16, 2006

Krasch bom bang

<- Kvällen som beskrivs nedan dokumenterades av en annan filosof. Gitarren var för övrigt boven i dramat...

Det har varit en sådan där inledning på veckan. I söndags kväll tog jag och filosoferna en runda på stan som blev både betydligt senare och blötare än det var tänkt. Kom i och för sig hem i hyfsad tid - vilket säger en del om grundförutsättningarna - och kände att jag ändå hade hyfsade förutsättningar att hinna återhämta mig inför den jobbigaste arbetsveckan på mycket, mycket länge.

Klockan fem igår morse vaknade Elias på helt fel sida och så var det med den vilan. Med gemensamma krafter lyckades vi vyssja honom till hyfsat lugn igen omkring halv sju, jag gick och lade mig igen, men insåg att jag behövde gå på muggen och sedan var det liksom ingen vits med att försöka sova en sketen halvtimme extra innan klockan ringde.

<- ...men inget ont som inte har nåt gott med sig. Här är en Elias-bild från i söndags som lever, oavsett om hårddisken gör detsamma eller ej...

Måndagen var en oändlig räcka av möten, och när jag kom hem kraschade jag ungefär samtidigt som Elias, vid niotiden (med kläderna på). Fick tio timmars nästan obruten (lilla e väckte mig och föreslog att jag skulle klä av mig. På ett platonskt och omtänksamt sätt, alltså. Jag gick henne till mötes.) och väldigt välbehövlig sömn och klev upp vid sjutiden, full av energi och redo att ta tisdagens tjur vid hornen och brotta ner fanskapet.

Då visade det sig att den nya, läckra hem-PC:n hade dött under natten. Det verkar vara nätaggregatet som givit upp anden, efter fyra i och för sig ganska intensiva veckor i det Foolska hushållet. I kväll kommer någon och hämtar den för service.

<- Kvar i kameran, och alltså inte på hårddisken, fanns åtmistone en rätt häftig bildserie på temat "Elias läser tidningen". Här är ett smakprov. Detta medför förstås att bilderna kommer att dröja ett tag till (i dagsläget är vi glada om några av de bilder vi tagit i maj har överlevt - resten har vi gudskelov backup på. Det är värre med videomaterialet...). Inte för att det verkar vara hårddisken som kraschat, men när denm är på service kan ju vad som helst hända...
...hade inte nojat så mycket över det, eftersom det knappast är hårddisken det är fel på, om inte snubben på telefonsupporten hade tjatat om det. Tack för den ångesten.

Nå; det blir i alla fall mer tid över för att leka med lillgubben.
Och jobbprojektet rullar på framåt rätt så bra, trots allt.

Thursday, May 11, 2006

Femårsplan

Inte för att man ska planera för långt fram i tiden - det finns så mycket som kan hända och om fem år kanske Sveriges nya telekomcentrum ligger i Nässjö eller vi har vunnit 274 miljoner på Lotto och flyttat till Bahamas där vi driver en rom- och cigarrbar (det är Daddy Fools pensionsplan, om någon undrar) - men om inget oförutsett inträffar, vet vi i alla fall var Elias ska tillbringa en stor del av sin vakna tid fram tills att han börjar skolan, när blir det, 2011? 2012?

Hur som helst, vi har alltså fått dagisplats. Mitt under babyboomens kulmen, i Maria-Gamla Stan, tre och en halv månad i förväg och på stället som var vårt förstahandsval. Det är nästan lite för bra för att vara sant, så vi väntar på en oundviklig backlash.

Inte för att vi har haft överdrivet mycket kontakt med kommunen, eller - i de flesta sammanhang - särskilt höga tankar om den, men människor som dagishandläggaren i vår stadsdel ger oss faktiskt tillbaka en hel del av tron på den förvaltande delen av mänskligheten.
Att pussla ihop vilka barn som ska hamna var och ha mer eller mindre rimliga önskemål från tusentals föräldrar att i möjligaste mån försöka ta hänsyn till verkar vara en sådan där arbetsuppgift som får mitt eget stundtals stressade jobb att verka som en långtråkig semester i jämförelse. Att hon dessutom tar sig tid att vänligt och tålmodigt svara på alla oinsatta och ibland rentav korkade frågor som diverse orutinerade småbarnsföräldrar (läs: Daddy Fool) ringer och stör med mitt i schemaläggandet gör förstås inte saken sämre.
Tack - om du mot förmodan läser det här. Vi är helnöjda!

Inskolningen börjar i slutet av augusti, så jag kommer att vara hemmapappa i några veckor först. Det känns kul, och lite, lite skrämmande.

Idag har vår stora fina goa snart dagis-pojke gungat, åkt rutschkana (i mammas knä) och ätit grus. På det hela taget en kanondag. Och pappas feber är på väg ner. Och i morgon kommer fammo och faffa och hälsar på igen. Det var ju flera veckor sedan sist.

Då ska vi visa dem var dagiset ligger.

Wednesday, May 10, 2006

Gå i solen

<- Elias dyker upp igen!

Nu har pappa snuva igen, dessutom 38,5 graders feber, och Elias - som haft sällsamt robust hälsa sedan typ september - har insann börjat snora han med. Men än så länge är han på gott humör.
Det är mer än man kan säga om hans pappa. Jag blir enormt mesig när jag har snuva, och när lilla e gav mig te med håning på sängen i morse föll jag nästan i gråt av tacksamhet. Mushy mushy.

Det är ju så, det där ständiga fenomenet, att när våren slår till tar hela Stockholm av sig alldeles för mycket kläder på alldeles för kort tid och den sjukdomschockattack som följer är egentligen helt logisk.
Dessutom har jag inte ens börjat snacka om pollen. Inte för att jag brukar ha besvär med det, men det kan ju åtminstone inte bli värre om jag stjäl lilla e:s Clarityn. Såvida inte mina igenmurade och rinnande ögon sviker mig och jag råkar ta hennes P-piller i stället. I mitt nuvarande tillstånd kan man inte utesluta någonting.

Hur som helst, helgen tillbringade vi till största delen utomhus. Elias idggar skarpt att fnutta omkring på gräsmattor (och, tyvärr, på cykelbanor, vilket komplicerar saker och ting) och i lördags sprang vi omkring i tre timmar i Drakensbergsparken, och i söndags ungefär på mommos innergård.
Elias älskar gräs. Springa i gräs, sitta i gräs, äta gräs, dra upp gräs och kasta gräs på mamma och pappa.

Och det här med att ettåringar (okej, trettonochenhalvmånaderingar) ska vara blyga och mammapappiga stämmer åtminstone inte in på honom. Visst tittar han bakåt ibland när han ger sig ut på sina djupledsruscher, så flinar han och springer vidare.
Vill vi ha honom på ett specifikt ställe får vi helt enkelt bära honom.

Brun har han också blivit. Vi är fortfarande lite försiktiga med solen - han klär i keps dessutom - men i år ska han slippa ligga under ett svart solskyddsnät i barnvagnen i alla fall. Synd bara att han inte tycker att solglasögonen är bekväma.

Bilder. Jaja, till helgen.

Wednesday, May 03, 2006

Clawfinger

<- När han ser ut så där, så har han nåt bus på gång.

Blöjhinken, alltså.
Vi borde ha anat.
Vår papperskorg, som hunnit bli ganska sunkig vid det här laget, har länge varit ett av Elias mest älskade tidsfördriv. Den har ett flipfloplock som flippar och floppar på ett för honom oemotståndligt sätt. Att han klämmr fingrarna vid en del flippar, så de blir floppar, verkar inte avskräcka honom.

Det kombineras också med att han pillar på allt han kommer åt.
Det var alltså bara en tidsfråga innan han skulle göra blöjhinken till skattgömma.
Vi borde - som sagt - ha anat.

Hittills har bland annat babyoljan, pappas doseringsmugg för medicinen (bläh!) och Elias vattenflaska (megabläh!) fått räddas ur de bajsbemängda djupen. Hans pappa har slutat ta av sig klockan. Bara utifall.

<- Upp-å-nervända VÄÄÄÄRLDEN!

Över huvud taget är hans upptäckarlusta stadigt växande. Det är skönt ibland, så till vida att vi nu till exempel kan befria honom från spjälsängen på morgonen och krypa till kojs igen en stund medan vi låter honom traska omkring i vårt säkrade sovrum. Han kan spegla sig i balkongdörren i en kvart ibland.
Med lite tur stänger han av min väckarklocka medan han håller på. Det vore väl en giltig ursäkt för att vara försenad?

Fortfarande fruktansvärt mycket att göra på jobbet, därav bristen på blogginlägg, men nu ska det börja lugna ner sig inför sommaren, peppar peppar ta i trä. Då kanske man har tid och ork att göra lite nytta när man kommer hem också.
Det är nog första gången jag har deppat lite över att det här var en kortare arbetsvecka än vanligt. Det hade varit skönt att sprida ut eländet på fem dagar i stället för att hinna med allt på fyra.

Resten av familjen hade också en jobbig dag. Elias hade ont någonstans och hade flera ångestfyllda utbrott som hans mamma inte sett maken till sedan koliken klingade av. Hon ringde till och med sjukvårdsupplysningen för att kolla om det kunde vara tänderna (nummer 9 och 10 är genom köttet och redo att börja bitas) eller öronen, och var på vippen att ringa och be mig komma hem. Men efter en rejäl prutt blev det bättre, så vi gissar på magen. Nu sover han sött, gubbstackarn.

<- Men frisyren, alltså...

Men våren är här! Över 15 i morgon, säger de. Efterlängtat. Och i helgen blev vi på nytt bortskämda av fammo, som firade Valborg i ett småregnigt Stockholm. Valborg blev för övrigt väldigt lugn för vår del - igen. Mest på grund av att Lillskutts partaj kvällen innan blev ganska o-lugnt. Men vi hade fruktansvärt kul.

Idag skulle jag ha homestylat inför lägenhetsvisningen i morgon (håll tummarna). Men det var fotboll, och, ja.
En dag ska jag berätta för Elias om Paulinho.