Waiting for the night to fall

<- Han är ju för söt när han sover!

...och därmed kan vi lägga maj månad till handlingarna. Det där vemodet som kanske lyste igenom i mitt förra blogg-inlägg gick över ungefär ett dygn senare, när det värsta ovädret på rätt länge drog in över Stockholm och jag från vardagsrumsfönstret betraktade den långa, dyblöta och låååångsamma kön till Marie Laveau.

Förresten är det typiskt att Stockholms mest hajpade hak just nu öppnar i GRANNKÅKEN precis när mitt och lilla e:s uteliv har tagit paus på obestämd tid. Bah.

<- Mätt och belåten. För ögonblicket.

Ikväll har han haft sitt första större kolikanfall på några dagar - sedan torsdag-fredag har vi haft det relativt lugnt. Eller åtminstone jag, eftersom han varit tystare på kvällarna än på länge, men i gengäld gnälligare på morgnarna (när pappa varit på jobbet). Men anfallen är lite kortare, och oftast är han möjlig att distrahera, även om det kräver rätt intensivt arbete.

Något han däremot inte gillar alls är krypträningen. Det anses ju farligt för bebisar att sova på magen, men själv begriper jag inte hur Elias någonsin skulle kunna få för sig att frivilligt somna på mage eftersom han blir ilsken som ett bi så snart vi lägger honom i kryp-position.
Det är ungefär som att betrakta den där klassiska Monty Python-sketchen där Graham Chapman fribrottas med sig själv.

"Double overhead nostril... back-kick and into the, ah, Boston crayfish, no, it's a crawfish, or is it a longestine, no, it's a longestine! A lovely move there! He's caught himself by surprise and that is it, the first fall to Colin "Bomber" Harris! Swell! A lovely move there! And Colin must be pretty pleased with himself having caught himself out with that one! And a forearm chop. A strawberry whip, a vanilla whip, a chocolate whip... (Colin flips himself over several times with gusto.) There it is, Colin's most famous hold, the one-leg-over-shoulder-Gerry Ford and Colin's in real trouble!"
Källa: Pythonnet

<- Hur känns det i magen? För mycket kaffe och stress? Ätit för mycket av det goda?

Antagligen kommer han att bli en sådan där bebis som skippar krypstadiet helt och ålar, hasar, rullar och kullerbyttar sig fram tills det blir dags att räta på benen. Benmuskler har han i alla fall - hans dropkicks mot pappas revben är inte ens att leka med. (för att inte tala om när han armbågar en i nacken...)

Annars har det, i ärlighetens namn, hänt mycket lite. Förutom att jag måste skaffa mig lite Ray Charles-låtar.

En underskön försommarkväll

...tillika sista fredagen i maj, satt Daddy Fool framför datorn och kände sig ärligt talat lite sänkt. Det har varit några tuffa dagar igen. Och man biter ihop, trotsar yrseln och muskelvärken och kränger sig ledbrutet ur sängen för att hissa lillen god morgon (ordet "babygym" får en helt ny innebörd; mina biceps har blivit riktigt imponerande den senaste tiden).

Försöker få honom att sitta upp på pappas mage så mycket som möjligt, för det tycker han om - EFTER NÅGRA MINUTER. Vägen dit inbegriper dock oerhört mycket trixande, mixtrande, akrobatik, trugande och milt våld.

Hur som helst - när man haft en sådan morgon och sedan jobbat till 22 och tar bussen hem mittibland en massa vår- och lönehelgrusiga stockholmare - ja, då är det inte utan att man blir en smula mellow. Ibland kan man önska att det fanns ett tillförlitligt "akutnattis", enkom för kvällar som den här.

Fast när jag tänker efter, så är det ju just det det finns. Det kallas "farfar och farmor". Återstår bara att flytta dem till Stockholm, vilket kan bli knepigare än det låter. (Okej, MORmor saknar dessutom Elias jättemycket. Bra att veta!!!)

<- And in the end
the love you take
is equal to
the love
you make
- The Beatles

Skämt åsido, det är klart att det är lugnt EGENTLIGEN. Och för varje dag blir han lite, lite äldre, och för varje dag får vi ny uppmuntran i form av nya leenden, nya spännande jollerkombinationer och nya ögonkontakter. Så små signaler som samtidigt är så stora.

Men man skulle nog vara lite konstig om man inte kände ett styng av vemod då och då över den tid som flytt.

Apropå tid som flytt, så tog jag en kvällspromenad med vagnen kring Hornstull i onsdags (tänkte ringa Daniel när jag stod nedanför hans fönster, men hade glömt mobilen hemma.) När jag kom ner till Street träffade jag först på en gammal chef, och sedan en kompis jag pluggade ihop med - å herrejösses - för nio år sedan - men tappade kontakten med någon gång i början av 2000-talet. Så det blev en längre promenad än väntat. :)

Förresten gick jag ut på promenaden i halvtid av Champions League-finalen. Jag har inga speciella känslor för vare sig Liverpool (mitt fotbollsnörderi började innan mitt Beatles-nörderi, annars hade det kanske gått annorlunda) eller Milan, och matchen var ju redan avgjord efter ett mål av Maldini och två av Crespo...
...ack ja, jag borde veta bättre.

Nu är Lost slut för säsongen. Lika så Desperate Housewives, CSI, The West Wing, Arrested Development, Scrubs, Cold Case...
...Tomas Ledin påstod att sommaren är kort. Han tittar nog inte på tv.

Dagens...
...politiskt inkorrekta drinktips: Stolichnaya och bröstmjölk. Ska givetvis kallas Mother Russia! (och är förmodligen bättre i teorin)
...bajsrapport: Nu är det grönt igen! Vi blev en smula oroliga, men enligt en grundlig internetkoll finns det typ 100 möjliga förklaringar, varav åtminstone 97 är helt normala.
...ovidkommande association från ingenstans: Om du hette Knutsson, skulle du döpa din son till Knut? Om du hette Sten Steen, skulle du döpa din son till Sten Stensson Steen? Varför gör folk saker?

Lillens första schlagerparty

<- Lugnet före schlagerstormen.

...tillbringades med pappa och mamma och Sanna (som avkrävt mig ett heligt löfte att inte kalla henne "moster") - "Okej, jag kallar dig TANT Sanna då." "Nej." - och slutade i en, ähum, nittondeplats för Martin Stenmarcks "Las Vegas". Elias snuttade sig igenom större delen av tävlingen, och fjärtade rejält åt Rumänien, vilket tyder på god smak.

Tack och lov förstår han ännu inte vad vi säger.

Några spridda citat.
Lilla e: "Fy fan."
Sanna: "Fy FAAAN!"
Daddy Fool: "Alltså, jag tycker det är så fascinerande att ni bryr er så mycket om den här icketävlingen..."
Lilla e och Sanna, i korus: "JAMEN DOM ÄR JU DUMMA I HUVUDET!!!!!!"

"Vi invaderar Island!"

Elias: "Wäääääh!"

<- Matdags - med schlagerskjortan på.

"Alla smånationerna röstar bara på varandra hela tiden. Det är bara taktik! Det skulle vara som det var förut!"
"Jag håller helt med. Det var bättre när Norge, Danmark, Finland och Island gav oss tolv poäng varje år."

Farfar, på telefon: "Det var som när det var skönhetstävling i byn och ingen vann."

Sannas fotnot:
"Publiken är inte mogen för modern musik. Så funkar det inte. Sverige är före sin tid. Så kan du säga. Ska vi vinna måste vi gå tillbaks tre år i tiden. Då skulle vi kanske få öststaternas röster, liksom. De har inte kommit så långt i musik som vi." (ordagrant...)

Nu ska grabben minsann få en flaska. Så blir någon nöjd i alla fall.

Nu är pappa trött igen

<- ...och lite suddig i konturerna.

Det blev inte många timmars sömn i natt, trots ett par rejäla promenader under dagen, men lite blogg-energi ska man väl kunna skrapa ihop ändå.

First things first - welcome to the world, Anton!

Second thing second. Vi var tillbaka på BVC i onsdags för den första läkarundersökningen sedan BB. Doktorn visade sig vara Daddy Fools husläkare, som tycks ha god hand med barn också. Allt såg finfint ut, bortsett då från koliken, men vi vet ju att den är övergående, även om det är jobbigt medan det varar.

För kalenderbitarna: Dag 55, 4 805 gram, 57 centimeter. Det innebär att han vuxit i genomsnitt 0,87 centimeter och 216 gram per vecka. Om en människa behöll den tillväxttakten under hela livet skulle denne på sin artonårsdag vara, eh...
...väldigt stor. Viktökningen verkar ha stannat av något i alla fall. Emil lär vara på väg mot åtta pannor vid det här laget, så det ska bli spännande att träffa honom igen...

I onsdags fick Elias dessutom dambesök. Stjärnreportern tog med Hanna, snart 13 månader, och de båda ungdomarna fann varandra direkt med sin bebisvariant av tåflört.

Vi fick också en försmak av vad som väntar på daglig basis om några månader när Hanna upptäckte de gamla videokassetterna i bokhyllan. Det tog tjugo sekunder, sedan var alla utspridda på golvet. Konstigt nog kändes det bara trevligt.

<- Rudimentär jacuzzi.

Vad övrigt är, är blandade reflektioner.
- Att ta på strumpor på en liten illbatting som sparkar hejvilt är en plåga, tills man inser att det i själva verket bara är en horisontell variant av grodbankningen på Gröna Lund (som Daddy Fool för övrigt är kung på!). Då går det som en dans.
- Han börjar redan växa ur kläder.
- Första matningslåten (melodin får ni gissa själva): Femton droppar i ung mans kista, å-åh med en sked Minifom!
- Apropå det har pappa provat att flaskmata honom. DAMN! Vad coolt det var!
- Och så har vi börjat förbereda Elias på hans livs första schlager-EM. Carola dämpar magsmärtorna medan Lena PH får dem att eskalera. Och då var det inte ens Det Gör Ont vi spelade.

Ja, jeg elsker denne pigen

<- Nu är det en ny person i centrum.

Idag (eller, om man ska vara petig, tidigt som tusan i morse) är det tre år sedan två nyförälskade fick ett ryck och tog en nattpromenad. Den utgick från en inrökt, inkrökt etta i grälla färger på Björngårdsgatan och kulminerade i ett improviserat frieri, i soluppgången, på klipporna på Kastellholmen.

Jag hade aldrig kunnat tro att jag skulle fråga - fram till det ögonblicket hade jag inte trott på det där med ringar, särskilt inte med någon man bara känt i tre månader.
Jag hade ännu mindre trott att hon skulle säga ja (efter typ en halv sekunds betänketid).

Den resan vi inledde den vårnatten har tagit oss ända hit, och även om vi inte festade till i år, och även om Elias kolik verkar vara vid sin kulmen, och även om den traditionella nattpromenaden blev en kvällspromenad med barnvagn så är det värt det, alla dagar om året.

Ringarna köpte vi inte förrän i juli, men det är en annan historia. Den dagen vi köpte ringarna träffade vi också ett par av lilla e:s vänner på stan. Och idag, i ett av dessa små underliga sammanträffanden som gör den här världen lite charmigare ibland, har vi följt deras förlossning i blogform. Hon är lite mer hardcore än jag - har kopplat upp sig med bluetooth och skrivit inlägg på en laptop mellan värkarna. De är, i skrivande stund, inte riktigt färdiga. Men vi håller tummarna.



Idag är det också förstås Norges nationaldag och 70 år sedan Dennis Potter och, i ännu en av dessa underliga små quirks of nature, 69 år sedan Dennis HOPPER föddes (inte för att de har något med varandra att göra egentligen, men när jag var yngre hade jag svårt att hålla isär namnen).

<- Jag fattar fortfarande inte det där med matematik, alltså.

Apropå nationaldagen, kan jag bara konstatera att det är en skymf mot alla heliga klämdagar att byta ut Annandag Pingsts rödfärg mot 6 juni. Flaggviftning kan ju den som vill få hålla på med, men eftersom annandagen alltid är en måndag och 6 juni rent tekniskt kan infalla närsomhelst i veckan handlar det om en potentiell stöld av 0,2857 helgdagar per år. (miniräknare igen) Tack så hemskt jävla mycket, farbror staten.

Jag tänker protestera genom att jobba på nationaldagen. Civil olydnad, kallas det visst.

Kameran är fixad...

<- Bra jobbat, farsan!

...så nu ska jag ordna upp backloggen av bilder lite. De kommer att hamna lite i oordning rent kronologiskt - kalla det "kreativ frihet" - och jag tänker inte ta bort referenserna till kameratrubblet i de tidigare inläggen. Skrivet är skrivet, liksom.

Man borde ha stannat i sängen

<- VISSA av oss fick stanna i sängen i alla fall.

Inte för att jag är överdrivet skrockfull, utom när det gäller fotboll (Hammarby förlorar på onsdag, förresten. Givetvis. Så, nu är det sagt.), men fredagen den 13 maj var en sådan där morgon som kom åt helsike för tidigt, ringde för högt på väckarklockan och var allmänt störig under dusch och tandborstning.
Vådan av att avsluta veckans arbetspass med en dubbelsmocka kväll *poff* - morgon *poff* och under de futtiga åtta timmarna mellan hemkomst och utgång med hyggligt jämna intervaller bli skriiiiikt åt av en sjuvecking.

Sedan, när man lyckats ta sig så långt som till tunnelbanan, ser man löpsedlarna. Sitter nu och lyssnar på Monica Z med en tår i ögonvrån. Man kan skämta om påven, men man kan fan inte skämta om Zetterlund. Som en välskrivare någon annanstans sade - "Hälsa Tage och Beppe när du träffar dem!"

Musiken som annars regerar i min hjärna just nu - och det är inte mitt eget val - är "Schnappi - das kleine Krokodil". Det är ett bevis på hur mycket pluttinuttigullimufs man lägger på sig som nybliven pappa att jag på ett plan tycker den är ganska gullig. De första två gångerna.

<- Mentalt klister. Se även nedan för referens till minen.

Efter att den innanför pannbenet gått på konstant repeat i 48 timmar (och eftersom den bara är 2:09 lång motsvarar det omkring 1340 genomspelningar) (ja, jag använde en miniräknare) är den ungefär som att banka huvudet mot en betongvägg och sticka knivar i öronen samtidigt.
Ni som ännu lyckats att inte höra den, stäng av radion och fly genast till en plats där ingen talar tyska (kanske, öh, Frankrike?) om själen är er kär. Det räcker med en gång...

Nu är jag i alla fall hyfsat ledig de närmaste två veckorna, efter att ha tömt ut pappadagarna för en minisemester. Så jag kanske får ork att fixa kameraproblemen och skriva lite mer frekvent i bloggen. Det är inte så att det som händer är ointressant, men vi har kommit in i en hyfsat stabil rutin och man vet på ett ungefär från dag till dag när vad ska hända.

Nu väger han 4735 gram, förresten. Inför den här vägningen (torsdag) hade jag och lilla e roat oss med att gissningstävla. Jag hade satsat på 4620 gram, och den lilla messerschmidten på - 4745.
Hon fuskar. Jag VET att hon fuskar. Det gjorde jag med, men hon fuskar uppenbarligen bättre.

Häromkvällen släppte jag ut ånga genom att medan lilla e borstade tänderna imitera Elias "nu-du-farsan-är-jag-på-väg-att-bli-så-jäkla-förbannad-så-håll-för-öronen"-darr på underläppen. Hon tyckte att jag var elak. Jag svarade med att darra lite till och kombinera det med ett par armviftningar.
I nästa ögonblick drabbades lilla e av ett skrattanfall som fick väggarna att skallra, katten att slå en volt och en tandkrämskaskad att dekorera badrummets väggar.
Satir. When all else fails.

<- Elias, das kleine Krokodil?

Idag på eftermiddagen hade vi i alla fall en sådan där stund som man utan problem kan kvitta tio skriknätter (okej, fem) mot.
Han trappade stegvis upp jollrandet och leendet där han satt mellan mamma och pappa i soffan (i bilbarnstolen) och sedan lade han av värsta Schnappi-minen och utbrast:
"Gok? Olalalalala!"

Magi. Ren magi.

Nio och ett halvt år senare

<- Filosoferna slår till, och inte en tekopp i sikte denna gång.

En lång, monoton och långtråkig arbetshelg är över, men tack och lov fanns det en säkerhetsventil - Clacke var i stan, för en repövning med andra käcka flottister, och på lördagkvällen fick jag själv permis från min föräldraplikt. Så medan mamma och Elias stack till moster och - absurt nog - eventuellt tittade på hockey, satt jag och mina två mest långlivade kompisar från tonåren och hinkade finöl på Akkurat.

Det var kvällen och natten den 11 november 1995 som vi satt i en andrahandsetta på 20 kvadrat i Västerås och hinkade ...eh, te, på allvar första gången, det som i vår gemensamma mytologi benämns Filosofiaftonen II. Filosofiaftonen I var långt mindre minnesvärd och senare Filosofiaftnar, tror vi hade en III och en IV åtminstone, lyckades aldrig återskapa magin från den kvällen, när tre förvirrade snubbar i övre tonåren satt och över Söderblandning och Lapsang försökte dra slutsatser om livet, universum och allting (med "allting" kan sammanfattas: tjejer, plus lite jobb och allmänna framtidsplaner)

Man blir lite nostalgisk efter ett par pint Hell, och oavsett vad vi kom fram till då, i den där trånga, instängda lägenheten, blev saker och ting aldrig riktigt som man hade tänkt sig. Fast helt okej ändå. Själv var jag drygt halvvägs mellan 18 och 19, och just den där novemberhelgen staplades de definierande upplevelserna på varandra. Det enda som fattades hade väl varit att mitt 28-åriga jag, precis som i den där pensionstjoflöjtreklamen, hade knackat på dörren och förklarat att nej, jag får nog aldrig Stora Journalistpriset, min första miljon är inte i hamn än, för att inte tala om den andra och 1990-talets bästa svenska popplatta skrevs inte av mig.

Men också att det inte gör så jäkla mycket när allt kommer omkring.

<- ...och på Kristi Flygardag 2005 kommer du att stå och gunga din sex veckor gamle son uppe vid Ersta Café och gå runt med en min som är så stolt att det är rörande, och nästan lite löjligt. Men vet du vad - du är förlåten.

Jag hade nog småskrattat överseende över hur osårbar jag kände mig just den kvällen, förberett mig lite på den ganska snåriga vägen mot lycka, försökt få mig att undvika några av de mer onödiga själsliga fallgroparna (ALLA ärr är inte karaktärsdanande!), lugnat mig själv med att blöjbyten egentligen är en baggis och, när det gäller kärlek, så spelar det ingen roll vad man tror att man är ute efter på förhand, hemligheten är att hålla sig till den som får en att le.

Nåväl, 11 november 2005 har vi bokat in för Filosofiaftonen X - The Reunion. Tre män med ganska olika liv, på väg mot 30 i ilfart, och jag inser att jag dricker alldeles för lite te nuförtiden. Men det blir magi alldeles oavsett.

Elias och mamma kom förbi krogen och hämtade upp mig, och även om jag vinglade en smula så tycker de om mig ändå.

Förkylt!

<- We shall overcome. We shall overcome. We shall overcome - some - da-a-a-a-ay.

Maj började med en rejäl vårförkylning för vår lilla gaphals, vilket tidvis fått honom att nå helt nya nivåer av Weltschmerz. För en bebis är tillvaron antingen kritvit eller kolsvart, och det är kanske inte så konstigt att tillvaron blir dunkel när man samtidigt försöker få i sig mjölk och andas genom en fullständigt igenkloggad näsa.

Föll till slut till föga, efter Stjärnreporterns rekommendation, och köpte en pryl som jag aldrig trott jag skulle lägga ut pengar på. Den heter NäsFrida (fast jag kallar den SnorFia, det låter roligare), och är en "helsvensk produkt framtagen av öron-näsa-halsläkare". Enkelt uttryckt går idén ut på att man stoppar in ena änden i barnets näsa och sedan suger ut snoret. Alltså, tar det igen - man suger ut snoret. Tack och lov för filtret.

Dessutom fick jag ta i rätt rejält (mamma vägrade att ens prova), och var ärligt talat lite orolig för att det skulle följa med hjärnsubstans ut i röret. Men fungerade gjorde den, även om denna invasion av grabbens näsborrar gjorde honom lite extra pissed off...

<- Don't cry, put your head on my shoulder

...fast nu låter han bara skrik, skrik igen snarare än skrik *snörvel* skrik *snörvel*. Vilket faktiskt är en förbättring. Och i ärlighetens namn ska sägas att det senaste dygnet varit rätt så okej.

Vad mer? Inte så mycket. Pappa och mamma deklarerade häromdagen, och den som säger att det var bättre förr kan aldrig ha testat den förenklade självdeklarationen. Kommer ihåg hur det var när man själv var liten - den där aprilveckan varje år när föräldrarna tillbringade all ledig tid bakom gigantiska högar av papper som staplats upp på köksbordet, och långt in på småtimmarna satt och stånkade med miniräknare och tabeller. Tid för lek? Yeah, right.

Just det, glömde också att delge mina upplevelser från första föräldraträffen. De kallar det föräldraträff, men jag var fanimej enda pappan på plats. Åtta bebisar i varierande grad av skrikighet och deras mödrar, och så då... jag. Jag tycker att det är lite knepigt med ammande kvinnor. Inte så att jag stör mig på att någon ammar offentligt, men om jag råkar se någon som gör det måste jag blixtsnabbt vända bort blicken, annars är jag rädd att hon tror att jag smygtittar. Tänk er då situationen att man är fullständigt omringad av ammande kvinnor...

<- Nej, det blir av uppenbara skäl inga amningsbilder i den här bloggen. Däremot kan jag meddela att han börjar vänja sig vid badbaljan. And now back to our regularily scheduled program.

Tur att jag inte bara står ut med att titta på när lilla e ammar, jag tycker att det är ganska fascinerande att se Elias käka. Det finns en rytmik och en harmoni i det som på nåt mysko sätt påminner om långfärdsskridsko, eller kanske velodromcykling. Tungan trycker ut mjölken med en vågrörelse som liksom sitter där redan från början.

Grymt häftigt.