Och så kom vintern

Snö, bitande kyla, blåst och i måndags när jag skulle till jobbet upptäckte jag att min väska var försvunnen och att jag bara hade högerhandskar. Det är tydligen en sådan vecka. Väskan har typ kommit till rätta - fammo och faffa packade visst lite väl hastigt när de åkte hem i söndags och rafsade åt sig allt inom räckhåll. Var de två saknade vänsterhandskarna finns verkar vara en lite knepigare fråga.

Det har gått några dagar sedan pappa skrev senast (och gissa om jag har fått det påpekat för mig), men det är som sagt kallt och blåsigt och dessutom mörkt så att jag är lite trött när jag kommer hem är kanske inte så konstigt.

Han har missat babysimmet två helger i rad nu, men är frisk nog för att tjuvträna lite... ->

Men helgen var skön. Daddy Fool och lilla e fick sig en romantisk middag på Taverna Esperia, med halloumi och aubergine och grillat kött och fördrink och tända ljus och ögon att drunkna i.
När vi kom hem till lägenheten hade Elias just vaknat och var skitförbannad på fammo, faffa, oss och tillvaron i allmänhet. Reality check.

Elias är åtta månader (och har åtta tänder nu!) och därmed är det dags för åttamånadersmat. Vet inte hur mycket man ska läsa in i de där siffrorna på burkarna egentligen, men det var lika bra att köra igång på dagen. Köttbullarna blev en tuff utmaning (tänka sig att han sannolikt kommer att ha köttbullar som favoriträtt under någon period i livet - det har väl alla?) men till slut började han så smått fatta vad han skulle använda tänderna till. Även om det gick segt. Pappas fingrar och överarm och knäskål passar bra att tugga på, men mat - nää...

Spegeln är hans favoritställe just nu.

Och det är definitivt dags att börja barnsäkra. Han har redan börjat leta aktivt efter lådor att klämma fingrarna i. Nyfiken kille. Han blir kanske journalist? Även om hans pappa kommer att avråda honom...

Idag är det lilla e:s tur att festa loss lite, tillsammans med en stor del av sjukan. Bara hon inte träffar några snygga och verserade läkare som inte har ringar under ögonen eller kräk-, drägel- och kissfläckar på kläderna. Vilket hennes karl, som av en händelse, och efter några tuffa duster vid matstolen och skötbordet, har just nu. Men ponken har somnat nu i alla fall.

Nu e det klippt

Nattplattan just nu. Snart dags att göra en ny igen.

01 Simon & Garfunkel - The 59th Street Bridge Song (Feelin' Groovy)
02 Otis Redding (Sittin' On) The Dock Of The Bay
03 The Impressions - People Get Ready
04 Al Green - Let's Stay Together
05 The Beatles - Yesterday
06 U2 - One
07 Bob Marley - Redemption Song
08 Police - Every Breath You Take
09 Simon & Garfunkel - The Sound Of Silence
10 Marvin Gaye - Let's Get It On
11 Stevie Wonder - You Are The Sunshine Of My Life
12 Bill Withers - Ain't No Sunshine
13 Pink Floyd - Comfortably Numb
14 Earth Wind & Fire - That's The Way Of The World
15 Paul Van Dyk - Love Stimulation
16 Isaac Hayes - Walk On By
17 Radiohead - Fake Plastic Trees
18 The Carpenters - We've Only Just Begun
19 Coldplay - Clocks
20 Queen - Who Wants To Live Forever
21 Suede - The Next Life

Att jag skriver ihop den här listan just ikväll berodde väl i första hand på att jag hade ett par nya, fina Elias-bilder men inte så värst mycket att skriva. ;)

<- Ytterligare en kreation från 1977. Med små söta voffsingar på. Uppenbarligen från en lugn och oskyldig tid innan pappa fick hundfobi.

I måndags var farmor på överdagen-visit och lilla e passade på att klippa sig (första gången sedan förlossningen!). En totalrenovering där två decimeter försvann och resten fluffades och blektes och slingades och tonades. Hon är vacker som en dag. Det var hon innan också, förstås. Vacker som en hel vecka, faktiskt.

Det blev lite smådramatiskt - klockan 16:30 ringde lilla e med huvudet i hårtorken och sa att hon inte fick tag på fammo, som måste komma över till salongen med Elias rftersom klippningen drog ut på tiden och det bara var en halvtimme tills bussen hem skulle gå. Jag ringde hem, muttrande och svärande, typ 25 gånger under den följande kvarten, under förvånade och roade blickar från kollegorna. Upptaget, upptaget, upptaget...
...sedan stack jag.

Var hemma fem över fem. Det visade sig att fammo hade försökt att svara första gången det ringde och att vår nya, hypermoderna telefon inte fattade att den skulle stänga av sig själv när samtalet var slut.
Mobilen (mitt gamla avlagda SIM-kort, med mitt gamla avlagda telefonsvararmeddelande från typ 1999. Lustigt nog är det nästan identiskt med mitt nuvarande. Jag är en tråkig jävel. Nåväl.) har hon ju aldrig på. Undrar om hon inte borde få en 3G-nalle till jul...

Om fammo var arg? Nädå, det går ju tåg, och det enda egentliga resultatet var att hon fick tre timmars extra quality time med barnbarnet och nöjet att laga middag åt mig och lilla e.

Elias snuva är på bättringsvägen, men det krävs fortfarande en dust med SnorFia för att han ska kunna sova någorlunda ostört. Min snuva följer det vanliga schemat - idag var halsen okej igen och hostan klingar av, men jag är tung i huvudet och har ont i lederna. I morgon börjar jag väl nysa eller nåt.

Annars har det hänt ganska lite.
Men i morgon är det hans åttamånadersdag.

(hade tydligen mer att skriva än jag trodde. Sådan tur att vi har ett aldrig sinande bildförråd...)

Snuvade

Happ, nu e det förkylt igen.
Elias började snora och febra sig på torsdag kväll, och när han vaknade för tjedje gången framåt tretiden natten till lördag började vi tro att vi aldrig skulle få lugn och ro under återstoden av våra liv.
Sedan började febern gå ner.

Vi hade fixat barnvakt till lördag kväll, det blev inget festande (inget babysim heller, förstås), utan vi unnade oss en whisky eller två i tv-soffan när gubben somnat. Vid fem i morse vaknade både jag och lilla e av... ett ljud. Ljudet var ett regelbundet återkommande nüüt som visade sig vara Elias sovande andetag genom den snuviga näsan.
Givetvis var det synd om honom, men det lät så kul att vi båda började fnittra. Det ledde i sin tur till att lilla e fick en hostattack och Elias vaknade. Ridå. Fast vi var så fulla i skratt att det inte gjorde så mycket.
Och han somnade faktiskt om igen. Efter lite SnorFia och lite nattmjölk.
Till nio.
Välsignad vare denna unge.

Nu är Elias på bättringsvägen, men själv känner jag att det börjar klia ordentligt i halsen, så jag passade på att dammsuga och tvätta fem maskiner innan den anstormande förkylningen däckar mig. Jag gillar faktiskt att tvätta. Det är lite zen över det. Särskilt över att sortera trettio par svarta strumpor.

I morgon kommer farmor och hälsar på. Farfar är som vanligt ungefär en tredjedels väg runt jorden. Men en tredjedel åt andra hållet den här gången (Argentina i stället för Kina). Han är tillbaka till helgen, men när hans inre klocka kommer att vara inställd på svensk vintertid igen - ja det är en öppen fråga.

Elias i övrigt: Tand nummer sju har börjat titta upp. Var ska detta sluta? (SPOILER till den idiotfrågan: Han kommer sannolikt att få 13 till. Sedan tappar han dem. Och sedan kommer det nya. Är spänningen förstörd nu?)

Det som märks mest på den senare tiden är hur mycket mer uppmärksam och nyfiken han är. Sträcker sig inte efter saker på måfå lika mycket, utan målmedvetet. Det är grymt. Och på torsdag är han åtta månader.
Sanslöst.

Ingen slips, men...

Det slog mig häromdagen, när jag gjorde en minnesanteckning i min sedvanligt virriga hjärna att jag måste ringa farsan på söndag och gratulera honom på fars dag. Farsan. Det vill säga faffa. Vilket gör mig till...
...javisst ja.

Elias väckte pappa med en vältajmad serenad klockan 06:15 och jag kravlade mig upp trots att varenda muskel i kroppen skrek ut i vild protest, bytte blöja och fixade mjölk och sedan stod lilla e där, rufsig men vaken och när jag berättade hur illa ställt det var sade hon åt mig att gå och lägga mig igen. "Jag tar honom en stund" kan ibland vara lika underbara ord att höra som "Jag älskar dig" (vilket givetvis var vad jag svarade. Hon sa "Jag vet." och gäspade).

Jag gick upp kvart över tio och fick mitt livs första Fars Dags-presenter. Lilla e hävdade bestämt att Elias valt alla gåvorna helt själv, och hon skulle ju aldrig ljuga för mig. Jisses vilken begåvad sjuochenhalvmånadering vi har. Elias hade skrivit ett gulligt kort, skaffat ett par strumpor som det står "Pappa är bäst" på (de kommer till och med att vara lätta att sortera!) och köpt en bok om lek och livsglädje mellan föräldrar och barn.
Sedan gick lilla e och lade sig. Hon sov till ett.

En bra morgon. En bra helg överhuvudtaget, även om Elias var så ilsken igår eftermiddag att han skrek till sig sitt första näsblod. Fast både vreden och blodvitet upphörde när han fick mat...
Han har haft pirat-bodyn hela dagen utan incidenter. Vi bävar inför måndagens oundvikliga backlash.
Senaste prylen: Han studerar sina händer, länge och noga, och varje gång han rör på ett finger blir han alldeles exalterad.

Filosofiaftonen X var också en succé; god mat, god öl och många tillbakablickar, även om jag bara pallade till klockan två. Man är definitivt inte 18 längre.

Fruktens lön

Tiden går så fort numera. När man är liten är en vecka - särskilt en skolvecka - nästan som ett oöverstigligt hinder. Idag är det måndagtisdagonsdagtorsdagfredaglördagsöndag och sedan är man tillbaka vid startpunkten på gott och ont. Mina föräldrar berättade aldrig att det var så här.
Det är något Elias måste få veta.

Det pågår visst en dagis- och kvinnofälledebatt för fullt ute i bloggosfären. Måste medge att den i stora drag gått mig förbi. Både jag och lilla e är helt inställda på att Elias ska börja på dagis så snart han har fått tillräckligt med styrsel i ben och huvud. Det handlar inte om att vi vill lämpa över ansvaret för vår son på andra för att få "vuxentid". Men - och det är ett stort men - vi är smärtsamt medvetna om att det finns saker vi inte kan lära honom.

Jag började på dagis när jag var tre, tror jag (jag är säker på att någon kommer att rätta mig på den punkten om den är fel...). Så här i efterhand känns det som lite sent. Det finns förstås många skäl till det, men att jag kom efter i den regelbundna, dagliga kontakten med andra barn var säkert en anledning till att det tog väldigt lång tid för mig att lära mig umgås med andra människor i min egen ålder. Frågan är om jag någonsin lärt mig det fullt ut.

Vi har dessutom hittat det perfekta dagiset nu.
Fast ni trodde väl inte att vi skulle berätta vilket det är?
Ha.

<- Hm, är det här gröt eller tandkräm?

På jobbet har jag, i min nya skinande blanka tillsvidareanställdhet, blivit fruktsnubbe. I korthet innebär det att jag så snart tillfälle ges sprider satsumas omkring mig till C-vitaminstörstande kollegor på broadcastavdelningen. Jag är beroende av satsumas - särskilt nu när jag startat upp Beach 2006-pojektet igen. Tyvärr är säsongen kort och på Hemköp säljer de bara clementiner. Jävla klåpare.

Men i kväll blir det till att köpa en varmkorv på hemvägen. Inte vilken varmkorv som helst, utan Bruno Fortkords Coburgare. Det, nya avsnitt av Lost, Criminal Minds och CSI New York, Civilization 4 är i butik (och inköpt), Filosofiaftonen X är inbokad till i morgon, och så har Elias börjat lira gitarr.
Man kan sammanfatta alltihop i två meningar.

Livet är helskönt.
Fast det går så fort.

Han gliiiider in i mål

Nä, usch, nu är det söndagkväll igen. Och nästa vecka på jobbet lär bli helvetisk. Både för att det är mycket som händer och för att fel person sticker på semester.

Vi har haft en ganska soft helg i alla fall - skalade ner ambitionerna (visst fan, vi glömde vist att avboka tvättstugan. Nu har nog den mystiska tjocka tanten - som alltid dyker upp i tvättstugan när vi är där - gjort voodoodockor av oss och gör sig redo att genomborra dem med strumpstickor. Varje fastighet har sina original) och höll oss inne. Även om det är en ovanligt varm november så är sex grader och ösregn ändå sex grader och ösregn.

Sex grader och ösregn är precis vad det inte är i Oman, där fammo och faffa just nu befinner sig. På 20 grader nordlig och med Indiska Oceanen runt knuten... ja, det är inte utan att man blir lite avundsjuk. Även om Oman, av uppenbara teologiska skäl, verkar vara värsta partystället direkt.
Undrar när vi kommer iväg på en resa nästa gång. Även om alla som drar med sig sina tremånadersbarn till typ Mallis eller Thailand eller Uganda talar sig varma för barnvänligheten, så känns det lite som att när vi väl åker, så ska vi nog helst vara två. Hjärtlöst? Nej, ärligt.

Helgen ja. Igår åkte lilla e och Elias ut till begravningsplatsen i Solna för att hälsa på moffa. Han gick bort 1997, och av det jag hört om honom verkar han ha varit en väldigt sympatisk karl - trots att han var AIK-are. Nå, ingen är perfekt. Lilla e hävdar bestämt att jag och han skulle ha tillbringat många nätter med att dricka whisky och snacka jazz.
Faffa är en bra karl, men han är inte stormförtjust i whisky och försöker man tvinga på honom jazz får han något vilt och jagat i blicken och börjar muttra om Chuck Berry.

Elias i korthet: Han tar sig fram både i x och y-led nu, men på i princip alla tänkbara sätt utom att krypa. Han har verkligen fattat det där med att ta spjärn - mot allt han hittar. Förr eller senare möter huvudet på motstånd i form av bordsben, dörrposter eller DVD-spelare, men det verkar inte bekomma honom särskilt.
Och tänderna i överkäken (trean, fyran, femman och sexan) börjar bli riktigt imponerande.

Vi har börjat leta ny lägenhet. Än så länge mest på skoj, men om det dyker upp nåt...

Jaja, bilder kommer.

Då och nu

Det finns dagar som överlever tillvarons regelbundna minnesrensningar och som man av mer eller mindre vettiga anledningar kommer ihåg. 1 november 1985 var en sådan dag för Daddy Fool. Den dagen kom den första snön den vintern (och för en åttaåring är det stora nyheter); jag tog mitt första Simborgarmärke (av någon anledning fann jag det nödvändigt att ta tre till innan jag insåg det absurda i det. För övrigt komm jag aldrig längre än till Järnmagistern) och mina föräldrar köpte ny bil, en åttiotalsblå Volvo 240 med registreringsnummer BAM 322. Ungefär en så spännande dag som man kan begära, och den sitter fortfarande kvar.

1 november, 20 år senare, klev jag ofrivilligt upp klockan 06:10. Lilla e plockade upp Elias ur spjälsängen, bytte blöjor på honom och lämpade av honom i min nyvakna famn medan hon kokade mjölkersättning. Jag matade honom. Elias hade noll lust att somna om, så vid 07:15 gick jag upp med honom och lekte lite på filten så att lilla e skulle få vila sig i trekvart till. Satte på kaffe, fixade gröt och väckte henne vid åtta, då vi bytte av igen. Dusch, nytvättade kläder att välja och vraka bland, tandborstning och magmedicin. Kläder på, pussa mamma och son (akta sig för grötfläckar!), ut genom dörren 08:36. Vid T-banan 08:39, tar City och Metro, tåget kommer in 08:41, helvete, bara sex vagnar, och jag muttrar ett sarkastiskt Det är genialt att åka tillsammans innan jag klämmer ihop mig bland de andra sardinerna.
Sittplats vid T-Centralen, ankommer Gärdet 08:56. Lång busskö, ettan framme vid Östhammarsgatan 09:06. Vi kallar det flextid. Vid skrivbordet (som fast anställd!) 09:11. Jobba, jobba, jobba, lunch 12:10. Har lunchlåda - gjorde risoston igen i söndags. Eldorados fetaost var lite meh, ska inte använda den igen, men resten blev ju gott. Traskar ändå upp till Ica och köper sju satsumas, en förpackning coctailtomater och 1,5 liter Cola Light (Beach 2006!). Tränger mig in i lunchrummet, där långbordet av någon outgrundlig anledning är belamrat av plastbyttor (i morse, när jag ställde in lunchlådan, fanns inte byttorna där, däremot en flaska Asti Cizano med typ 1/3 av innehållet kvar. Ja, jag vet fan inte vad som pågår...) Läser om Guillous Hamiltonböcker för första gången på ett antal år. Senhöst och skräplitteratur hör ihop. De är underhållande.

Tillbaka vid skrivbordet 13:10, jobba, jobba, jobba, jobba, hem. Går ut omkring 17:20, har sällskap med Andrew på bussen. Tar en annan väg hem, 72:an till Karlaplan, sedan T-banan därifrån. Tillbaka vid Mariatorget 17:48. Passar på att stanna till på ett par antikvariat i kvarteren för att se om de har Den hedervärde mördaren i lagom billig och skamfilad pocketutgåva, men får inte napp. Köper ett par andra böcker lik förbannat, mot bättre vetande.
Hemma 18:05. Slår mig ner på lekfilten med gubbskrutten, som ser glad och munter ut. Spelar gitarr och tittar lite på Vänner-repriser på Kanal 5.
Han har varit medelsnäll idag, skönt efter den tuffa morgonen, och lilla e har varit och tränat.
Jag matar gubben, det är trerätters: någon sorts köttpuré, och päron-mangopuré (riktigt god!) och mer mjölkersättning. Ungefär mitt i matningen kommer lilla e in med vuxenkäket: kycklingfilé med soltorkade tomater, oliver och ris. Gudomligt gott. Det lämpar sig inte riktigt att se Extreme Makeover medan man äter (eller annars heller, egentligen), så vi slår över till TV3 och en repris av Scrubs. Sedan blöjbyte - det behövs!
När han är bytt och tandborstad och klar blir det ett pinfärskt avsnitt av Rome och sedan är det hög tid att lägga gubben. Mamma och pappa ser Kommissionen (bättre än sitt rykte, men inte mycket) och vid 22 går lilla e och lägger sig. "Jag kommer strax" säger jag men inser att jag har lite saker att blogga ihop.

Vissa dagar kommer man ihåg oavsett vilket.
Andra dagar, dagar som den här, en dag i mängden, 20 år senare...
...tja, då behöver man fuska lite.
För övrigt har jag ingen aning om vad jag gjorde den 2 november 1985.