Here comes the son

<- You should be dancing, yeah!

Våren stormade in över Stockholm strax efter ett, när molnen skingrades och vårsolen gav sig på de snödrivor som stått emot regnet. Jag blev så inspirerad att jag promenerade hem från jobbet. Över Västerbron - isen hade gått på Mälaren - och sedan Heleneborgsgatan och parken nedanför Skinnarviksberget. Klippväggen bakom Münchenbryggeriet hade förvandlats till ett gäng vattenfall. Det går så fort när det väl händer.

Precis som med Elias. Han är ett år och sex dagar (jisses, är det så länge sedan?), och har invigt sin nya potta. Igår nummer ett, idag nummer två. Det här med potträning kanske inte är så svårt när allt kommer omkring. (famous last words...)
Äventyrslusten blir bara värre. Idag fick kissen nog och klöste till honom ordentligt på handen. Två minuter senare var han där och försökte rycka henne i svansen igen. Minnet är bra men kort.
Dessutom har han börjat fippla på den barnsäkra spärren på luckan under ugnen. Rätta mig om jag har fel, men borde inte barnspärrar vara konstruerade på ett sådant sätt att de inte gör barnet jättenyfiken på vad det där kan vara för mystisk petmojflärp? Fast vad vet jag? Jag är bara en enkel Daddy Fool.

Födelsedagen blev rätt tuff. Av någon anledning verkar det som att det är som stressigast när man tagit ut semester. Pappa köpte Fem Myror i DVD-box, och tillsammans med mamma även lite kläder (däribland hans första solbrillor - han har inte fattat konceptet ännu), en sådan där plastburk med olikformade hål i och små bitar som går in i dem, ett par pekböcker...
Och nära och kära bistod med andra fantastiska grejer.

Sammantaget har han fått ungefär 200 nya prylar, och han leker med petmojflärpen på spisen. Samt med Homer Simpson-kylskåpsmagnetölöppnaren som jag fick i julklapp och som sitter på kylskåpet. Han tycker att locket till blöjhinken är fascinerande och att toalettstolen ger en schysst resonans när man dunkar på den.
Allt är således som vanligt.

Även magen har återgått till det normala, efter vår lilla upplevelse med kisskristallerna. Skönt, jag blev faktiskt lite nojig där ett tag...

Nu är jag trött, så det är dags att stappla in i badrummet. Förhoppningsvis sätter jag inte foten i pottan.

Big One

När bilden tas är klockan 19:56 fredagen den 24 mars 2006. Elias är exakt, på minuten, ett år gammal.
Längre rapport kommer när vi hämtat oss...

Grisar kan flyga

Elias är förhoppningsvis just nu på väg att slockna, denna hans 362:a dag utanför magen, halvvägs genom det första årets sista vecka. Lilla e sköter nattningen. Daddy Fool bloggar.

Har tagit ledigt torsdag-fredag för att vi ska hinna fixa hans ettårsfest - även om det "bara" är familjen som kommer och han själv antagligen inte kommer att ha helt klart för sig vad allt ståhejet beror på, känns det som att det är ett sådant där party som alla utom huvudpersonen kommer att ha massor av minnen av.

(undrar om detsamma gäller den där 30-årsfesten som jag inte bestämt mig för om jag ska ha ännu?)

Den maffigaste presenten har han redan fått i förskott; numera körs han runt i en sprillans ny Teutonia Timmy som han fått av mommo. Vår trofasta Knorr Nizza har förpassats till källaren i väntan på nästa bebis (nej nej, sitt i båten, det är inget på gång).

<- Tempot är imponerande, men löpsteget lämnar fortfarande en del att önska.

Man får lite vårkänslor av att köra en sulky, men snön ger bara med sig långsamt och motvilligt. Å andra sidan var det likadant förra året - minns fortfarande hur det var 100% vinter när vi krånglade oss in i taxin på väg till BB, och brutalvår när vi krånglade oss ut ur taxin vid vår port några dygn senare.

Det känns verkligen som att det är hög tid för vårvindar.

***

I fredags var pappa och gubben själva hemma, medan lilla e på ett hak någon annanstans hamnade i konstiga diskussioner om sjungande schejker. Om han alltid var så snäll som då skulle vi ha skaffat en till för länge sedan. ;)

Annars har hans busighet nått tidigare oanade nivåer. Igår var han alltid på väg åt sämsta tänkbara håll - i högsta tänkbara fart - och kastade Bamsen ur sängen 372 gånger (cirka). Man får muskler, åtminstone...

Ikväll lärde han sig äntligen att han ska stoppa in gurkbitarna i munnen med händerna i stället för att böja sig framåt och försöka äta dem direkt från bordet. Nästa steg blir att ge honom skeden. Kanske läge att köpa en tvättmaskin i sommar...

Tredagarsvecka, alltså. Skulle kunna lära mig att leva med det.

Step by step

<- Det är faktiskt rätt svårt att få till den perfekta gåbilden - när han ser kameran blir han nämligen så exalterad att han ofta drattar på ändan. Men till slut lyckades det...

I fredags var sista gången jag skröt om mina två och ett kvarts år på jobbet utan sjukdagar. Idag hade jag precis tagit mig ut ur duschen, nyst för 334:e (typ) gången sedan jag släpat mig ur sängen, och torkat näsan för den femte, när jag till slut tog mitt förnuft till fånga och anmälde mig sjuk.

Jag har inte överdrivet ont någonstans, men en packing har brustit i snorkranen och näsan har nu kittlat oavbrutet i närmare 16 timmar. Förresten, jag har ont mellan näsan och överläppen, huden där är både rå & röd efter otaliga kleenex.

Det har inte varit roligt att vara Daddy Fool idag. Och eftersom lilla e är nästan lika snuvig som jag (eller, hon är säkert egentligen mycket snuvigare än jag, men till skillnad från mig gnäller hon inte oavbrutet om det) har det nog inte varit roligt att vara någon annan i familjen heller.

("Love you" sa hon precis, och log på det där sättet bara hon kan le.
"Love you true" svarade jag, och den killande näsan kändes plötsligt lite lättare att ha att göra med)

Nu räcker det med att Elias tar stöd mot, typ, en fot, för att han ska ställa sig upp, så det lär inte dröja förrän han gör det med bara golvet som hjälp. Just i skrivande stund traskar han omkring på golvet helt för egen maskin och jagar sin älskade fotboll. I sommar blir det nog en Bajentröja.
Vi har tappat räkningen på vad stegrekordet är. Men det verkar som att han på fyra dagar har gått från det första, stapplande myrsteget till att med relativ lätthet ta sig genom ett medelstort vardagsrum. Det är nästan ofattbart, faktiskt, och ändå så himla självklart.

Tur att någon i huset är frisk. Men gubben tycker nog att vi båda är rätt trist sällskap just nu.

Stormsteg

<- På egna ben!

För tre dagar sedan tog Elias sitt första steg.
I förrgår tog han två steg i följd.
Igår tog han fyra steg i följd.
Så här långt idag - så här långt - är rekordet tio. I och för sig småsteg, i och för sig på sammanlagt drygt en halvmeter. Men ändå.

Killen är tvåbent nu, det är bara att konstatera.

Om det är full fart på Elias så är hans föräldrar desto långsammare i vändningarna. Både mamma och pappa är trekvartsdäckade i värsta vårsnuvan (har fortfarande inte haft en sjukdag på jobbet, men gudarna ska veta att det var nära igår...).

<- Okej, man kan inte lyckas varje gång...

Babysim var liksom inte att tänka på, vi borde förses med plastdräkter och Biohazard-skyltar. Men eftersom vi precis börjat på ny kurs är det inte bråttom med återbadet.

Elias har inte varit snuvig sedan november, mirakulöst nog. Vi får väl se om han klarar sig undan våra bacillusker den här gången.

För ett år sedan idag satt jag och skrev det tredje inlägget i min alldeles nya pappablogg och hade sedan något dygn drabbats av Den Stora Pappapaniken. Då hade jag ändå inte kunnat föreställa mig att allting skulle bli så dramatiskt vid själva förlossningen och så oerhört underbart fantastiskt efter den.

Just nu sade det förresten klonk under tangentbordet. Det var Elias som (i och för sig med stöd av soffan och mitt knä) traskat in under skrivbordet och sträckt på ryggen. Full fart. Han tog den smällen, liksom han tar de flesta, med ett beslutsamt leende.

Ikväll ska vi på middag hos mommo. De kommer att bli så impade och förhoppningsvis klara sig från snuva.

Ena foten framför den andra

<-Tyvärr finns inga bilder på den historiska tilldragelsen ännu. Jobbar på det. Fast för inte så länge sedan var krypbilder också en bristvara. ;)

Även de längsta av resor inleds med ett steg.
Elias tog det steget någon gång kring kvart över sex ikväll.

Han stod upprätt, utan stöd, svajade nästan inte alls, efter några sekunder lyfte han ena foten och satte ner den igen några centimeter framför utgångspositionen.
Så enkelt, så bleeding obvious och så otroligt fantastiskt.

Det har blivit ett par steg till sedan dess, och som faffa (som fick medalj i Vasaloppet, grattis!) sa när han ringde: "Om en vecka springer han!". Nja, det är väl kanske att ta i, men tanken svindlar.

Detta i kombination med att han häver sig runt bordet, kryper snabbare än blixten och har armmuskler nog för att rycka PET-flaskan ur pappas händer gör att man återigen - för vilken gång i ordningen vete 17 - slås av hur himla fort allting går.

Om två och en halv vecka fyller han ett år.
Om knappt ett dygn fyller den här bloggen ett år. Om det nu är något att fira med tårta vet jag inte. Fast kanske jag åtminstone kan fylla på den med de senaste tre veckornas bilder innan dess?

Å andra sidan ska jag, av skäl som ligger utanför min makt, på Café Opera i morgon kväll. Och det är ju en dag i övermorgon också...

Å tredje sidan var det lika bra att fixa bilderna ikväll. (det finns alltså rätt många "nya" sådana om någon vill scrolla neråt) Vi avslutar här till höger med att avslöja Elias senaste trick för att träna upp sina muskler. Han leker bogserbil. Gubbe med släp.

Grabben är inte riktigt klok, vilket bara är en av många anledningar till att han är sötast i världen.

Idag jag fyller 92 år

...känns det som. Är trött, har ont i halsen och lederna, kämpade mig igenom snöstormar (spelandes på läppen, givetvis) både på väg till jobbet och på väg till ett efterlunchmöte i Solna, och vill desperat hem till lilla e och vår lilla våldsverkare.

<- Som synes är nattandet nu tillbaka till det "normala". Bortsett från att han numera kastar ut Bamsen och har börjat gnaga på spjälorna. Håhå jaja...

Han var visst fortfarande sur efter den traumatiska nattningen igår, så när vi lade över honom i sängen i morse hade han tänkt ut ett alldeles nytt sätt att skada sin arme far.

Det var väldigt kreativt. Han vände sig 180 grader, stoppade in en tå i vardera av sin halvslumrande pappas näsborrar...
...och sparkade uppåt.

Uttrycket Got your nose fick plötsligt en ny innebörd.

Men sedan fick jag kaffe på sängen. Och på lördag är det fest. Och nu är klockan så mycket att jag kan gå hem med hyfsat samvete. Så det börjar ljusna.

15 av mitt livs längsta minuter

<- Men han har coola kläder i alla fall.

Ikväll skulle jag natta Elias enligt vår nya metod, som lilla e plockat upp när hon sett Supernanny eller nåt i den stilen (själv får jag allergiska reaktioner av att se mer än två minuter av sådana program, men hon är tåligare än jag, vilket är hela poängen med det här inlägget).

Släcka lampan, lägga gubben i sängen, stoppa om, och sedan bara sitta där. Helst utan att röra sig över huvud taget, naturligtvis utan att prata eller sjunga och helst av allt utan att ens titta åt gubbens håll. Bara... existera, liksom.

Det fanns mycket att ignorera. Elias ställde sig upp i sängen, hoppade upp och ner i vrede och skrek så att hela huset skallrade. I. Femton. Minuter. I. Sträck.

Samtidigt satt jag där i mörkret och var gråtfärdig - kände mig som världens sämsta *) pappa och varenda impuls i min hjärna var inriktad på att resa sig upp, lyfta upp gubben, krama gubben, pussa gubben och smeka gubben över håret och viska att pappa är här och aldrig kommer att gå ifrån gubben.

Sedan lade han sig ner, tittade genom spjälorna (ja, jag kollade på honom i ögonvrån då), viskade andlöst Pa. Pa. och började sedan på ömkligast möjliga sätt krafsa på spjälorna med fötterna. Då sprack det nästan. Han vet verkligen vilka knappar han ska trycka på, den lille manipulatören...

...men sedan mofsade han runt lite och slocknade.

När jag beklagade mig för lilla e sa hon "Men du måste ju skilja på om han skriker för att han är ledsen eller för att han bara vill ha uppmärksamhet!"
Eh, jo, det förstås.
Jag gör skäl för namnet Daddy Fool.
Stackars gubben.

Bara att hoppas att man blir visare med åren. I morgon fyller jag 29. Önskar mig vårvindar. Snarast. En snöstorm till och jag börjar spela på läppen.

Idag var det förresten tre år sedan vi flyttade in i lägenheten, och därmed hade vi rätt att ställa oss i Svenska Bostäders interna kö. Vilket vi gjorde. Kollade runt på hyresnivåerna för större lägenheter och noterade att man förväntas betala uppåt 14 papp i månaden för en nybyggd femma i Hammarby Sjöstad. Jotack, det låter ju som hittat. Not.
Ytterligare ett triangelbyte föll samman idag, förresten. Fast den här gången vet vi inte ens hur lägenheten vi gick miste om såg ut.

*) Först skrev jag "främsta", vilket lilla e just nu sitter och hånskrattar åt. En Freudiansk felskrivning, om något.