Sista dagen, första året

<- Mätt och glad efter en schysst nyårsmiddag...

Sådär, om ett par timmar missar Elias (förhoppningsvis, för hans egen skull) sitt livs första årsskifte. Just nu håller faffa på och kvällsmatar honom efter en lång och händelserik dag, som bland annat inbegrep bandy (Västanfors IF - Uppsala BoIS 4-1) och en långfika hos fammos kusin med familj. Han åt lite lussekatt (som han tyckte var sådär) och lite pepparkaka (som han bara älskade) och passade på att visa upp ett helt nytt trick. Han vinkade. Inte lite heller.

Sedan han började åla för ett par veckor sedan känns det som om han gått in i en väldigt intensiv utvecklingsfas. Han klappar händerna - det hade hänt några enstaka gånger tidigare, men nu gör han det ofta.

<- Fammos kusin hade också en barnstol från tidigt 70-tal som både var stilmässigt läcker och väldigt bekväm.

Extra kul under fikastunden när han hamrade ut några takter frijazz på pianot, applåderade sig själv, slog på nytt på tangenterna, applåderade sig själv igen, etc.

Han står med "dött" stöd, d v s bordskanter och annat som inte parerar åt honom, och klarar som jag sagt tidigare ett antal sekunder helt utan stöd innan han drattar på ändan.

Gårörelserna sitter där till 100%, han springer som en liten toking när man håller honom i händerna, även om han ibland struttar som Thomas Ravelli gjorde i bronsmatchen mot Bulgarien i VM 1994.

Och därmed kommer vi osökt (nåja) in på fotboll. Bollen han fick av mobbo Jocke har blivit hans nya favvoleksak. Han har fattat hur roligt det är att sparka på den, och jag svär att jag såg honom göra en perfekt överstegsfint igår. Kanske borde skicka en länk till Chelsea?

Nå, vi stannar i Fagersta till måndag. Det är oerhört skönt att bli lite bortskämda och ompysslade (skrev jag att faffa matar honom just nu? Det tål att upprepas.) Nu är det dags att ladda batterierna för ett nytt år som lär bli så spännande och händelserikt att man känner sig lycklig (och lite bekymrad).

När jag summerar 2006 - vad kommer Elias att ha för tricks på repertoaren då?
Tanken svindlar.

Gott slut!

Flytt och oflytt

<- Jepp, mer slut än så här blir inte julen.

Idag tillbringade jag en god stund av eftermiddagen med att packa ner allt från mitt skrivbord på jobbet i lådor och kassar, för i morgon går flyttlasset tvärs över stan, från nordost till nordväst. Själva förflyttar vi oss också, till Fagersta, för ett förhoppningsvis väldigt lugnt nyårsfirande.

Apropå flyttar fick vi en del deprimerande besked idag. Några få invigda läsare vet att vi sedan en tid har haft ett fantastiskt lägenhetsbyte på gång. Det blev plötsligt väldigt mycket mindre hoppfullt...
...nå, bara att ta nya tag. Och med vår nuvarande lägenhet är det ju inte så att vi har panik...
...ännu.

Ikväll tog det en timme att natta Elias, och då började vi ändå ganska sent. Tjoho. Sista 20 minuterna var han dock jättetrött och det var nästan komiskt att se hans fåfänga försök att hålla sig vaken. Världen är väl för spännande, kanske.

<- Och här lämnar han pappas trygga famn, nåja, i en och en halv sekund eller så. Men man måste ju börja nånstans...

Hans upptäckarlust ökar för varje dag, och igår stod han utan stöd i 5-10 sekunder. Kroppshållningen lämnade väl en del i övrigt att önska, men det är en petitess i sammanhanget, eller hur?
Det går nästan för fort nu.

Pratandet består fortfarande av olika variationer på temat BABBA-DABBA-WABBA-LABBA-GABBA (GABBA HEY), men det är tillräckligt fascinerande för vår del.

Vi ska få en DV-kamera i försenad julklapp av fammo och faffa. Stackars gubben, som om det inte är nog att vi trycker upp kameran i fejset på honom allt som oftast.

Julen i övrigt

Pappa missade första halvan av Kalle Anka - jag får skylla på bloggpausen - och vandrade genom halvtomma gator medan ungefär tre miljoner svenskar satt bänkade framför tv:n. Ändå var det öppet i ett par gatukök (för den som är trött på julkrubbet?) och till och med i videobutiken (för den som är trött på Kalle?). Bänkade mig framför tv:n hos svärmor lagom till Djungelboken, som givetvis är min favoritsekvens i alla fall. En cynikers bästa tänkbara säkerhetsventil.

Elias? Sov i barnstolen, vaknade dock till lagom till Tjuren Ferdinand. Den mest diskuterade etymologifrågan i Sverige i modern tid måste vara "Har humlor verkligen gadd?" (Det har de inte.)

Hur beskriver man en julafton utan att dras ner i klyschträsket fullständigt? Risken är uppenbar att man blir en vandrande kopia av den där odräglige snubben i chokladreklamen - som jag hoppas att jag har förträngt när Elias börjar läsa vad jag skrev om hans första jul. Inget barn förtjänar att höra den berättelsen.

Maten var god, hur som helst. I vår familj (se där? se där?! Nu börjas det...) är ingen egentligen så där jätteförtjust i julmat, och på senare år, när det egentligen bara varit jag och mina föräldrar som firat jul, har vi dragit ner julmaten till the bare essentials. Själv är ju inte sill riktigt min tallrik, dessutom. Nu var det fler smaker i omlopp, och ett ganska dignande julbord. Hade ingen aning om att saltrulle var så gott!

Nu är det vår tur att starta traditioner. Vår familj, Daddy Fool, lilla e och Elias. Vi lär väl kunna klämma in släkten framöver också. ;)

Elias fick flest presenter. Pappa är mest nöjd med att han verkligen lyckades få tag i en Zlatan-body. Förhoppningsvis har gubben inte hunnit växa ur den innan VM. Lilla e tyckte att jag hade varit duktig - hon dissade inte ens tröjan jag lömskt nog köpte åt henne i Hammarby-shopen. Alla vet ju att Tomten är bajare och att julen är grön och vit. (mest grön, i år, till slut)

Själv fick jag bland annat den efterlängtade plånboken, en lika efterlängtad (dessvärre!) näshårstrimmer, ett par fullständigt bisarra grejer från morbror Jocke, och av svärmor - den var oväntad - Carson Kressleys stilguide för den metrosexuelle mannen. Nästa år blir en enda lång hyllning till fåfängan!

Elias körde hårt under kvällen, och demonstrerade två nya häftiga tricks. För ett par dagar sedan började han ju stå med hjälp av bordskanten. Nu stod han inte bara - han flyttade fram fötterna för att få bättre stöd. Dessutom ökade han tempot när han promenerade med stöd - nu sprang ha, höll samma tempo som när han är i gåstolen (och det är högt, det har våra tår och hälar fått erfara ett antal gånger). Efter alla dessa löpruscher somnade han som en stock vid tio - och sov sedan så hårt att vi sedermera flyttade honom från mormors nya resesäng, till vagnen, över halva Söder, till hans egen säng utan att han vaknade. Vi var hemma en stund efter ett, och jag var mer än lovligt mör under senare delen av kvällen. Kan det ha varit den där lunchglöggen?

Elias skrek godmorgon vid fyra, fick mjölk, somnade om till åtta. Och med några kaffe i kroppen (pappas kropp, alltså) är jag hjälpligt redo för dagen.

Elias fammo och faffa kommer hit i eftermiddag, så då blir det julafton en gång till. Vi sparade alla deras presenter. Dessutom fyller lilla e år idag (hur många år utelämnar vi av hänsyn till förhållandet till främmande makt, så vila får man göra en annan dag, d v s annandan...

Julen so far

Det verkade nästan som om Elias (9 månader idag!) fattade att det var något särskilt på gång, för han var enormt ovillig att gå och lägga sig i går kväll. Pappa hade upprättat ett i det närmaste idiotsäkert tidsschema - medan mamma var och klädde gran och smakade skinka och förberedde dagens begivenheter hemma hos mommo, skulle jag natta killen i god ordning, ha ett par timmar på mig att slå in paketen och sedan avnjuta en rituell julnattswhisky (även om det inte var helt uteslutet att jag skulle krascha i säng i stället).

Elias slocknade inte förrän 22:30, och då var det antagligen av ren utmattning. Så jag fick vara kreativ och anpassa tidsschemat genom att dricka whiskyn och slå in paketen samtidigt.

Jag kan verkligen inte slå in paket. Med eller utan whisky i kroppen. Men det ligger i alla fall kärlek bakom de sorgliga ursäkterna till förpackningar. Lilla e kom hem sent och jag hade trots allt hunnit färdigt. I säng vid - hugaligen - tio över två.

Elias vaknade 07 i morse, fick mjölk och somnade gudsklelov om en stund, men vid halv tio gick det inte att skjuta upp det oundvikliga längre. Sedan tog Melodikrysset och de febriga sista förberedelserna vid, pappa tog en promenix ned till det traditionella firandet av Nacka Skoglund på Katarina Bangata, och glöggen där var så god att jag i ett tillstånd av Tyko Jonssonsk fryntlighet impulsköpte en sista liten gåva till frugan på hemvägen...

Nu är mor och son på besök vid morfars grav och jag borde egentligen göra tusen andra saker än att blogga, så vi sätter punkt här, annars kommer jag inte att hinna till mommo innan Kalle börjar. Även om det är Karl-Bertil som är min omistliga ritual, egentligen.

Om jag var en rik man

Att påstå att tidsschemat sprack vore väl något av en underdrift. Vaknade klockan 11 (efter att Elias hållit oss vakna mellan 05 och 06. Andra gången han vaknade gjorde han det tydligen tyst). Förbannade absinth.

Nåväl, när jag skakat sömnen av mig drog jag iväg på Den Stora Julklappsexpeditionen. Det var det andra som också hade gjort. Konstaterade direkt att lönen hade kommit in på kontot en dag för tidigt. På ett sätt var det lite synd, för annars hade jag kanske haft lite mer... hämningar.

Hela shoppingrundan i en mening: Började på Babyproffsen, fortsatte till diverse affärer i trakterna kring Sergels Torg, tittade in på Akademibokhandel, gick genast ut igen, tog, tämligen modfälld, en paus under vilken jag drog till Norra Bantorget och fikade med Notan, ner till Sergel igen, in på Åhlens City, återfick inspirationen och brände ett antal tusenlappar på mycket kort tid, i utbyte mot ett knippe väldigt tunga kassor, t-bana till S:t Eriksplan, gjorde ett par fynd i Birkastan, promenerade över bron till Fridhemsplan där jag hade sett en pryl när vi var ute i helgen, köpte en sak till av ren impuls, tog bussen tillbaka nästan dit jag började, ett sista impulsköp och sedan in på Donken för den rituella julhandelsbugraren, någon kärring skällde ut alla andra kunder för att vi "stod i fel kö", skit samma, inte låta något förstöra, nu är vi nästan vid målet, julen tär på mångas vett och sans, sista rycket, över Torkel Knutssonsgatan, åssååååå hemma.

Nu är jag fysiskt och själsligt och finansiellt knäckt. Men det blir en jul i år, tamejtusan.

Elias stod och höll i sig i bordskanten en stund ikväll. Såg rätt stabilt ut även om han förstås fick hjälp upp. Senare tog han sig upp från liggande till sittande till stående i mammas famn. När pusselbitarna faller på plats och han lägger ihop de där två separata prestationerna - ja då är friden över på allvar.

Små och stora saker

Jag skriver det här inlägget i ett tillstånd som närmast kan beskrivas som klädsamt salongsberusad. Vi får se vart det leder.

Ikväll, eller igår, var det dags för min och Tobbe W:s sedan länge uppskjutna föräldraskapsfest. Stjärnreportern (som startade traditionen i vår krets), [this space intentionally left blank] och Östgoten hade helt sonika ledsnat på vår ständiga oförmåga att få våra kollektiva tummar ur, och fixade partyt själva. Vänligt nog bjöd de in oss. De rituella presenterna överlämnades också.

Emils present hade jag valt ut i ett ögonblick av ren och oförfalskad ondska. Ett trumset i miniatyr med överraskande hög ljudkapacitet. Undrar om vi kommer att vara välkomna dit i fortsättningen?
Elias present var nog att i första hand betraktas som en pik till hans matlagningshandikappade pappa (men jag har bättrat mig! Faktiskt! En dag ska jag bjuda dem på min patenterade spenatsallad och se dem häpna). En leksaksspis av märket Micki, en sådan där grej där tillverkaren fann den optimala designen på 70-talet och inte förändrat den nämnvärt sedan dess.

En dag ska grabben ha en lekstuga. Med lekkök. Det bara är så. Eller så är det mixen av absinth, öl, glögg, julmust, hjortronlikör och en plutoniumgrön drink med Gud vet vad i som gör mig lite landsbygdsnostalgisk.

Resten var för oss vuxna. Två lösryckta citat som i någon mån sammanfattar den minst barnförbjudna delen av kvällens diskussion:

Det finns ingen innehållsförteckning på etiketten. Bara ett citat från Nietzche.

- Stjärnreportern, om absinth.

Det finns många saker som ter sig outgrundliga i världen, tills man lägger in i ekvationen det faktum att folk, i allmänhet, är idioter.

- Daddy Fool, om Migrationsverkets avvisningsfester.

På det hela taget blev det väldigt lyckat.

I morgon ska jag köpa i princip alla årets julklappar.
Det blir... spännande.

Och klockan 19:35 ikväll, samtidigt som jag satt på tunnelbanan mellan Rådmansgatan och Odenplan, passerade jorden på sin bana genom världsrymden den punkt där Stockholm är som längst bort från solen. I det perspektivet känner man sig, så pappa man är, väldigt, väldigt liten.

Stora blaffiga snöflingor på hemvägen.
Elias första jul kanske blir vit, trots allt.

Kommunikation

Dialog... eller snarare trialog, sorgligt nog aldrig bevarad för eftervärden. Följande hände vid 20-tiden igår kväll, medan vi var ungefär en tredjedel in i "Döden på Nilen":

Poirot: Zo, Meezter Döyle zpent ze hool nääght in jör röm? *)
Elias: BABBADABBAWABBA.
Daddy Fool: Vad sa du, gubben?
Elias: BABBADABBAWABBA!
Daddy Fool: Hörde du, älskie? Han sa...
Elias: BABBADABBAWABBA!!!
Daddy Fool: "Babbadabbawabba".
Elias: BABBADABBAWABBA?!
Daddy Fool: Säger han pappa, tror du?
Elias: BA-BA-DA-BA-WA-BA-WEEEeee.
Lilla e: Nä, han säger "babbadabbawabba".
Elias: *host* *host* Aaaaaa-cssssch.
Lilla e: Där var inandningen jag pratade om förut.
Daddy Fool: Han låter ju som Damien.
Elias: AaaaaAAAAAaaaBABBADABBA...WABBA!
Daddy Fool: "Luke... *pssch* *psssch* I am your father."
Elias: Ma!
Lilla e: Hörde du?
Daddy Fool: Nej.
Elias: BABBADABBA....
Daddy Fool: Ja, ja...

Det blev väl ett 20-tal BABBADABBAWABBA under kvällens gång. Han har gjort liknande ljud förut men aldrig så här regelbundet. Det kändes verkligen som om det var ett försök att kommunicera. Hela hans omvärld verkar explodera i intryck. Han ålar helt obehindrat nu - inte ens strumporna stoppar honom - och tar sig fram med förfärande fart för att jaga närmaste elsladd. Har vi något att locka honom med, som den berömda Fantaflaskan, så svänger han glatt och plättlätt tre-fyra varv runt sin egen axel för att jaga den innan han tappar intresset och sätter efter närmaste sönderrivna tidning.

Gud vad trötta vi kommer att vara på BABBADABBAWABBA när nyhetens i och för sig enorma behag har lagt sig. Själv var Elias så förtjust att han inte kunde vänta utan väckte oss strax efter fem för att prata lite mer. När han vaknar tidigt brukar han vara hungrig eller sjuk. Idag verkade han bara vara pratsugen.

Måste börja gå runt med en bandspelare också.

Ikväll är det julfest med jobbet, men jag LOVAR att jobba ikapp med bilderna under helgen. Glömde förresten att tacka faffa för de härliga videoklippen från babysimmet. Det är härmed åtgärdat! :)

*) Okej, det där var mer Peter Sellers än David Suchet, men ändå.

Våld, sex och hjortronglögg

Glöggkväll hos moster i fredags. Vi hade med oss Elias och Blossa '05 (hjortron och armagnac. Rekommenderas!) och drack varandra till i sällskap med ett överraskande stort antal andra småbarnsföräldrar och sammanlagt sex barn mellan ett halvt och tre bast.
Det var socialt intressant.

Innan vi visste ordet av hade treåringen snott Elias lekflaska (samma Fantaflaska som han jagade när han började åla, för övrigt), genast drömt ihop en riktigt kreativ story att den var någon sorts vattendriven kombinerad rymdraket och kryssningsmissil (om jag förstod honom rätt) och börjat banka på hans gungande blomma, som vi också hade tagit med oss. Någon - det kan ha varit jag - kom på den briljanta idén att vifta med blomman framför Elias. Treåringen måttade, missade och drämde flaskan i huvudet på Elias. Det var hans livs första smocka, och han tog den överraskande bra. Det är lika bra att inte stressa upp sig mer än nödvändigt över små olyckshändelser - i så fall måste man, om man ska vara konsekvent, klä in grabben med hjälm och dunkuddar innan man skickar honom till dagis. Och treåringen sade förlåt, så då så.

Över huvud taget häftigt att se ett knippe barn i olika åldrar på samma ställe. Både fascinerande hur lika de är och hur mycket som skiljer mellan dem.
Elias har i alla fall inte glömt bort hur man ålar - det går fortare och fortare, även om han inte riktigt kan fixa det när han har strumpor på.

Det känns ironiskt att hans favoritleksaker just nu är
1) fjärrkontrollen till tv:n
2) snodden till rullgardinen
3) en vid det här laget fullkomligt massakrerad Canal+ Magazine; augustinumret.

Nog för att han diggar sina riktiga leksaker också; som den gröna, sköna Toudoumous-ödlan fammo och faffa hade med sig när de var på snabbvisit i lördags (den är ungefär som ett 75 centimeter långt, kräldjursformat stresshjärta - skithäftig!), men det är någonting med vuxengrejer som... ja, inte vet jag.

Han har dessutom hittat en ny leksak alldeles på egen hand. Den tittar fram varje gång han blir av med blöjan, och även om män i alla åldrar har haft den som sin viktigaste och roligaste leksak genom alla tider är det inte utan att pappa blir lite förlägen när lillen ligger där och, öh, leker. Fastän han inte vet vad han sysslar med. (sådana här grejer står det aldrig om i bebisböckerna!)

...nå, en dag kommer han att smussla med det i stället och tro att vi inte fattar. Och vi kommer att låtsas att vi inte fattar - som föräldrar gjort i alla tider. Tills någon av oss förlorar detta eviga chicken race och börjar snacka blommor och bin.

Okej, nu går jag händelserna ordentligt i förväg. Men tiden går ju så fort!

Det är en häftig upplevelse att lägga och natta Elias, i alla fall när han är på gott humör. Det är något fundamentalt livsbejakande med hans sätt att rumstrera om i spjälsängen samtidigt som han nästan kiknar av skratt. Det senaste tricket är att han vänder sig på tvären och lirar blixtsnabba "xylofonriff" med fötterna mot olika spjälor. Att han sover hela natten är mer regel än undantag, och oftast slocknar han relativt snabbt, även om han fortfarande är ganska mammig/pappig när han är vaken.

Nu sover han, vår välsignade unge.
Det ska pappa också göra.

Direktsändning från ett vardagsrumsgolv

Tuff start på veckan. Pappa vaknade måndag morgon (varför är det alltid måndagar?) med nackspärr, babysimarmbåge och mystiska smärtor i vänster vad. Sedan dess har det bara blivit bättre.

December går så fort att man knappt har hunnit reflektera över att det snart är jul. Hur jag ska hinna köpa alla julklappar är en helt annan historia.

Idag är det 25 år sedan John Lennon dog. Jag kan inte svära på att det verkligen är så, men jag tror att jag har ett mycket tidigt minne från den tiden. Jag är på dagis och hela dagen spelas det musik som jag först långt senare satte i samband med John Lennon. Låtar från den då precis färdigställda Double Fantasy-plattan, som - även om det var långt ifrån en helgjuten platta - alltid har berört mig på ett fundamentalt och barnjagsaktigt plan.

Before you cross the street
take my hand
Life is what happens to you
while you're busy making other plans, etc.

Vilka blir Elias första minnen? Det lär vi väl knappast få veta på ett bra tag, men rent personlighetsmässigt börjar han bli väldigt mammig och pappig. Vi kan inte lämna honom ensam i ett rum mer än fem sekunder, för då börjar han grina. Däremot behöver vi inte göra något, bara han ser en skymt av oss.
Det är påfrestande, men rätt mysigt också.
Och han är i alla fall inte rädd för "främlingar" (om det nu är rätt ord för att beskriva mommo & fammo & faffa & motter & mobbo & de andra). Åtminstone inte ännu.

Just nu håller Elias på och jagar en halvliters PET-flaska (det var en Fanta Free, nu är den till 1/4 fylld med vatten) genom att rulla hit och dit, skjuta sig framåt på rygg och göra tappra försök att åla.

Och JUST NU, precis när jag skrev det här, började han åla medelst hasning organiserat. Under den senaste minuten har han tagit sig fram 1,5 meter, vilket väl är ungefär vad han ålat framåt sammanlagt under hela sitt tidigare liv. Helt otroligt. Ena minuten kunde han inte. Nu kan han. Fattas bara att han börjar krypa också innan jag hinner skicka iväg det här.

För ögonblicket är han också rakt under pappas kontorsstol, så jag har inte riktigt 100-procentig koll på honom. Men av det skvalpande ljudet att döma har han fått tag i flaskan.

Ah, nu har han vänt sig 180 grader och ålar mot sin fascinerade mamma i stället.

Ah, nu fick han tag på kissens svans. Ett streck i räkningen.

Ah, nu ökar han banne mig tempot.

Ah, nu är han på väg ut i hallen.

Ah, nu fick han tag på en sladd. VARFÖR är det så frbnnt kul med sladdar?!

Fortsättning följer.

Lurade

Vi har just gett upp försöken att få Elias att ta en eftermiddagslur innan vi sticker iväg till mommo för en lördagsmiddag.

Vad Elias gjorde i stället för att sova syns på de jättefärska bilderna till vänster.

Efter att kameran var full slutade han att smila upp sig och började gnöla. Då fick han komma upp och studsa lite med pappa i den stora sängen. Sedan kastade vi boll. Av någon anledning gillar han att få bollen på näsan. Kanske en blivande målvakt i den grabben.

Sedan tog mamma över, när jag förklarade att jag bara måste slänga in de här bilderna i bloggen med en tillhörande text. Eftersom det är många bilder kräver texten mer yta än innehåll, så jag kör helt enkelt på utan mål och mening så får vi se vart det leder.

I skrivande stund gnäller han fortfarande.

Vad har annars hänt sedan sist? Inte mycket nytt, snarare mer av allt. Sedan några dagar tillbaka sitter han jättestadigt hela tiden, utom när han är riktigt trött (som nyss, när han tippade över framlänges i sängen och började snutta på sina fingrar. Vi tog det som en indikation att det borde vara fritt fram att lägga honom igen, men nähädå.). Rent hypotetiskt skulle man säkert kunna lämna honom ensam sittande men jag är inte riktigt där ännu. Han rör sig snabbare, beter sig nyfiknare, skrattar mer och jollret blir mer ordlikt för varje dag.

Elias senaste move - åtminstone det senaste jag sett - är att han flärpar örat fram och tillbaka med handen, blixtsnabbt. Ungefär som örfilar i miniformat.

Åttamånadersmaten fortsätter glida ner, men det här att han börjar gripa tag i skeden brukar kunna bli ett irritationsmoment ibland. Idag fick piraten kycklinggryta på sig. Och åkte i tvätten - igen.

Första babysimmet på tre veckor idag; lillen var i toppform. Han verkar till och med ha saknat kallsuparna.

I livet i övrigt - vi fick ett par priser på jobbet. Kul, faktiskt.