En liten pugilist - i flugvikt

Börjar i vanlig ordning med de dagsfärska siffrorna - 60 cm, 5 160 gram. Han har alltså bara ökat med två hekto på drygt tre veckor, och helt plötsligt börjar Elias bli underviktig. Nu har lilla e ordinerats kopiösa mängder vätska för att se om det kan vara sommarens fel att han inte får nog med mjölk, och om en vecka blir det ny utvärdering.

Det där med undervikt accentuerades ytterligare igår, när vi träffade Tobbe W, Mia och Emil den Store ("Kalla honom Biffen, det gör vi!") för lunch i mysig Observatorielunden-miljö. Biffen verkade trivas med tillvaron, och varken föräldrar eller läkare är oroade, och visst är det kul att bebbar kan vara olika?

Hade tyvärr inte tagit med mig kameran, så ögonblicket när Elias och Emil skulle hälsa på varandra (första gången de träffades sov de ju mest) bevaras endast på detta sätt. Elias bestämde sig för att visa sin tuffa sida, och med en distinkt höger slog han nappen ur Emils mun. I den allmänna förvirringen han Elias också med att få in två lösa men klockrena bitchslaps med vänstern.

När han måttade för tredje gången vaknade Emil till och med en fortfarande ganska flegmatisk uppsyn parerade han den tredje örfilen och tog ett fast tag om Elias handled. Blicken var lugn, stadig och iskall. Den sa "Du... är du SÄKER på att det här är ett smart drag? Lille man?"
Då började Elias grina. Gott så. Jag fördömer alla former av våld. (även om jag är grabbig nog att egentligen tycka att om man nu envisats med att inleda ett slagsmål, hör det till god ton att avsluta det också)

Familjen W tog det hela med ett garv - skönt, i vissa kulturer hade ett sådant nappaslag säkert tvingat oss fäder att bli dödsfiender för generationer framöver.

Eftermiddagsmys med mamma, pappa, barn och björn. ->

Vi har köpt babygymmet, och snodde med oss fårskinnsfällen. Allt för att undvika förvirring. Men vi måste komma på nya namn på kaninerna (de i Fagersta heter förresten Kajsa, Petter, Rosa och Lilla Grå Kanin, om någon mot förmodan undrar)

TV:n är lagad. Det kostade 300 pix. Och datorvideokabeln funkar fortfarande inte. Slog blixten ner medan vi var borta? Daniel (som tydligen överlevde midsommarnatten i Lindbostugan, trots något litet missförstånd med en yxa) kom över för att laga felet, kliade sig i huvudet, svor eder över Windows och anklagade mig för att vara ett "tekniskt mongo" eftersom det fanns en nätverksbrygga installerad som inte borde vara där. Sedan gav han upp.

Förutom vägning och mätning var det idag dags för Elias att vaccineras mot difteri, kihosta, polio och stelkramp. Det var enklare än det lät. Duttig gubbe! I väntrummet träffade han en kille som heter August och som är född på samma dag. Det har inget med något annat att göra, men var ganska kul ändå.

Sommar i Byn, och utanför

<- Elias funderar över huruvida den skära kaninen är intressantare än den gröna spegelblobben. Fårskinnet har hans pappa legat på många gånger sisådär 28 år tidigare.

Det var millenniets mildaste midsommar, hittills. Och som jag redan nämnt inleddes den efter drygt sju timmars sömn, och helt plötsligt kändes det där med att vara i Fagersta helt okej.
Vi vaknade till så sakteliga alla tre, och farmor hade ställt fram en överdådig frukost.
När Elias hade fått stifta bekantskap med babygymmet som farmor känt att hon bara *måste* köpa (känns historien igen?) - och det blev succé! - gav vi oss ut på vandringsfärd i sommarens glada tid.
Vid Eskiln Beach hade vi stämt möte med Daniel, Claes och hans müstiska tüska (som: 1) pratar svenska jäkligt mycket bättre än drottning Silvia, och 2) är jäkligt trött på att höra den jämförelsen)

Sedan sällskap till Hembygdsgården. Där var det späckat med folk, bland annat en av de tidigare nämnda slipskillarna. Höll på att inte känna igen honom utan kostymen. Fast det är kanske poängen. Nå - han verkade trivas på gräsplätten som lär vara så långt ifrån en MTV-gala som det är metafysiskt möjligt.
Vi pratade en stund - men inte ett ord om bandet.
Fast - återigen - det är kanske poängen.

Dessutom träffade jag, och då har jag säkert glömt många, Mia, Mias kille, Mias son (Simon?), Gugge, Jack, Lena, P-H, Unni, Anna, Milla, Li, Olov, Kristina och Mats.
Och - no pun intended - stången restes utan incidenter.

Så var det då midsommaraftons afton.

Daniel, Claes och de andras storslagna planer på att sitta uppe på ett myggtäckt berg och skåla in denna Sveriges främsta högtidsnatt, blev lite modifierad i och med att SMHI lade sig i.
Nu blev det en övernattningsstuga i stället, vilket lät mycket mer civiliserat - tills farfar skjutsade över oss. Efter en mil på en väg som en traktor skulle haft smärre problem med att forcera, och en kilometers promenad, kunde vi äntligen sätta oss ner, dricka en öl och slå ihjäl mygg.
Med sådana vänner - vem behöver fiender?

Sedan forcerade vi terrängen och tog oss upp på en höjd som var blåsig och relativt insektsfri, och allt kändes plötsligt ganska bra ändå. Jag fann dessutom ett perverst nöje i att vara komplett och målmedvetet felklädd för att älga genom snårskog.
Men det var oavsett vilket skönt att vi hade en liten att komma hem till efter några timmars festande.

På midsommardagens morgon ösregnade det, och jag undrar hur den där natten i stugan blev egentligen. Nu när jag tänker efter har jag inte hört av någon av de andra festdeltagarna... (Bernard Herrmann-stråkar)

Elias (och, därmed, mamma och pappa) sov som en liten stock igen, stortrivdes på nytt i babygymmet och på eftermiddagen for vi till Skinnskatteberg där han fick träffa sin andra Gammelfarmor, som var solbränd och stolt och riktigt pigg och som gav sitt barnbarnsbarn en femhundring. Den ska vi köpa babygym för!

Tanken var att vi skulle åka hem tidigt söndag förmiddag, men i en kombination av logistiska problem och insikten/hågkomsten att det faktiskt är förbannat skönt att bli bortskämd och lite upp-passad fick oss att bli kvar drygt ett dygn längre än det var tänkt. Elias orkade visst bara anstränga sig för att vara trevlig i två dygn, för sedan tilltog gnällandet efter hand. Så det blev fler långa promenader.
Det var oväntat skönt att inte traska längs invanda Södergator.
Nya saker att kontemplera. Till exempel att titta några år in i framtiden... den dag det är varning för lekande barn.

Studsmattor verkar vara den stora grejen just nu. Med betoning på "stora". De ser ungefär ut som mattorna man själv studsade på som liten, men sisådär fem gånger maffigare. Har de blivit billigare per kvadratmeter?
När vi traskade längs en av de stillsamma villagatorna på Fagerstas "gräddhylla" och kollade på hus (alltså, kollade abstrakt, inte konkret - det finns gränser) noterade lilla e vemodigt att det inte fanns några uppkritade hagar att hoppa i.
"När Elias växer upp och frågar hur vi lekte när vi var barn - han kommer att tycka att vi är helt förlegade."
"Det är vi också. Nya tider, nya seder, vet du."
"Mm. *suck* Men där är i alla fall en trädkoja, titta!"
"Wow - sådana ser man inte så ofta nu för tiden."
"Nä... inte inne i Stockholm i alla fall."
"Är det så konstigt då? Man måste säkert ansöka om bygglov i fjorton instanser och även om man får tillstånd blir det ett helvete att klara gränsvärdena för buller..."

Apropå cirklar som sluts, tittade jag och lilla e en hel del i gamla fotoalbum. Damn - jag var ju ruggigt söt ett tag! Undrar var det gick snett.

Efter en lång, seg, startsträcka på måndagen (Elias sov dåligt igen, men framåt förmiddagen cyklade jag iväg till Fagerstas apotek för att köpa ny Minifom - de dyra dropparna tog slut till söndag lunch) blev det en ny lugn bil- och tågresa hem.

Hemma igen, och i full färd med att arrangera om mammas anletsdrag... ->

När vi kom hem, framåt 18 igår, hade digitalboxen pajat OCH tv:ns SCART-uttag skurit ihop - på en gång - så nu är vi nere i 20 kanaler igen, hur vi nu ska klara oss.
Men i natt var det tredje gången på en vecka som vår son fick åtta timmars sömn. Det är sådant som ger en hopp.

Som bilden till höger antyder, är han inte längre nöjd med att bara titta på omvärlden. Nu ska den manipuleras...

Tålamod är en dygd

Jaja, Elias första midsommar KOMMER att avhandlas inom kort. Men min hjärna har fått snuv- och värmeslag för ögonblicket, så dessa ynka rader är allt jag lyckas spotta ur mig ikväll.

Nu är vi i alla fall hemma igen.

On the road

STOCKHOLM-FAGERSTA (DF). Den första resan tar jag genom mig, som Chris Lancelot säkert skulle uttryckt det. Det började inte bra - under packningens slutfas var Elias mer än lovligt förbannad och pappa var för sin del övertygad om att den här resan skulle han faktiskt inte ta sig igenom - den första skola bliva den sista. Et cetera.

När vi sedan gick hade jag kommit på ett som jag tyckte skitsmart psykologiskt knep. I stället för att betrakta färden Stockholm - Fagersta som en enda Kafka-artad enhet, delade jag upp den i en serie kapitel, som i sig utgjorde nästan - men bara nästan oöverstigliga hinder. Den taktiken kom jag på halvvägs till tunnelbanan.

När vi kommit fram till spärren ropar lilla e: "Å HERREGUD - BILJETTERNA!". Detta var naturligtvis precis vad jag redan förberett mig på och jag joggade närmast zen-buddhistiskt tillbaka till lägenheten.

Sedan gick allt nästan chockartat bra. När vi bytte tåg i Västerås var vi litegrann ute i sista sekunden och pappas mjälte fick sig en rejäl smäll när tåget började rulla innan vi hade fixerat vagnen. Mellan Virsbo och Ängelsberg var han (Elias, inte pappa) gnällig som fan, men bortsett från det var timmarna på tåg de lugnaste vi haft hela torsdagen.

Fajfaj och fajmoj hade givetvis mackor och öl redo, och pappa fick sig till och med en skvätt Talisker (för halsen!). Och förvecklingarna kring farfars försenade/försvunna födelsedagspresent slutade lyckligt. (om någon undrar var presenten i fråga en gipsavgjutning av Elias hand och fot. Nu blev det en leravgjutning i stället för en gipsavgjutning, men det funkade ändå, även om grabben reagerade väldigt misstänksamt på att få foten nerklämd i lera - "Hur fick ni så bra avtryck?" "Med stor svårighet.", typ)

Nu är det halvvägs genom midsommarafton och massor har hänt idag. Återkommer med en fullständig redogörelse för detta... i morgon eller nåt. Men en sak till förtjänar att nämnas (okej - många saker till förtjänar att nämnas, men bordet står snart dukat och de sakerna är inte tidskritiska): I natt sov han oavbrutet (om han vaknade så gjorde inte vi det) mellan 0:20 och 7:45. Rekord!

Slemdag

<- På måndagspromenad med shejk Yerbouti.

Det är fanimej inte rättvist. På 18 månaders jobb har jag haft 0, säger det igen, n o l l sjukdagar (även om det ärligt talat funnits dagar då jag inte var 100%, eller ens 75, som den där gången jag inte kunde prata... okej, åter till ämnet).
Idag vaknar jag upp, låter som Sven Wollter och snörvelhostar upp något som är otäckt likt Elias blöjinnehåll under en magkrångeldag. Huvudet som bly, grabben gråter och det är 26 grader varmt i sovrummet (som ligger åt norr, har 0 soltimmar per decennium och alltid är det överlägset svalaste rummet i lägenheten).

Regnet kom klockan tre i natt. Det hjälpte bara en smula. Och nu är det sol och tryckande värme igen. Aldrig blir man nöjd, va?

Snart är semestern slut. Snart, så. ;)

Nåväl - snuvan har i själva verket hängt med sedan i fredags, och hittills har den följt det lika förutsägbara som mystiska schema som alla mina förkylningar verkar gå på.
Dag 1: Plötslig huvudvärk, smygande halsont.
Dag 2: Avtagande huvudvärk, halsont.
Dag 3: Avtagande halsont, nysningar, rinnande näsa.
Dag 4: Halsen är okej, men jag kan inte prata för fem öre. Slem. Mer slem. Ännu mer slem. Hostar mycket, nyser ännu mer.
Dag 5: Allt elände tillbaka samtidigt, kulmen oftast kring klockan 12.
Dag 6: Kärnfrisk.

Är tre fjärdedelar genom dag 5 nu, och det känns som om kulmen är passerad. Om jag har rätt borde jag må bra på midsommar.

Wohoo! Utflykt!->

I morgon ska vi åka tåg. Det ska bli, eh, spännande. Elias första långresa (för Solna räknas inte) tar oss till mörkaste Bergslagen, orten där Daddy Fool växte upp och led alla helvetets kval fram tills han blev 16 och kunde fly mot storstaden, som i hans begränsade perspektiv var Västerås.
Orten i fråga hyser fortfarande Elias farmor och farfar, och har blivit obegripligt hipp sedan fem killar med slips blev musik-Sveriges älsklingar.
Jag har en känsla av att vi kommer att bli lite bortskämda vad gäller markservicen i helgen. Gudarna ska veta att det kan behövas!

De senaste dagarna har, förutom snuvan ovan, bland annat innehållit en utekväll (tack vare mormor) med mer tjeckisk öl på Tegelhuset - i sällskap med lilla e, Daniel, Maria och Miguel. Tegelhuset är en gåta. Det är inte direkt billigt, men det är fin vara och mysig omgivning, men även en helgkväll är det två tredjedels tomt. Visst, det saknar den självklara span- vimmel- och muckarfaktorn på Medis uteserveringar, och är inte lika lågbudget som Söderhof i andra änden av Fatbursparken, men... tomt? Okej, inte mig emot. Vi fortsatte en sväng till ett annat "undangömt" hak, nämligen Balthazar på Högbergsgatan.
Är det tunnelseendet som gör att nio av tio hellre vill köa och trängas och betala mer på Högbergs som ligger - vägg i vägg? Är det att Professor Balthazar är ute?
Spelar inte mig någon större roll - så länge man kan vara sen i starten, men ändå ha hyfsat tyst omkring sig och slippa köa för en bira.

Mycket utläggningar om krogar nu, men jag är på krogen så sällan numera att det gäller att passa på.

Överlag är det nog knappt ett enda hörn av Södermalm som jag inte har koll på. De få vita fläckar som återstod har vi täckt in under de senaste dagarnas promenadhysteri. Nu måste vi söka oss vidare. I går hamnade vi till exempel på Norrbackagatan i mörkaste Vasastan, svängde av åt sydost och fann oss själva i en mysig liten förort. Skönt att veta att det finns platser kvar att upptäcka - när man kan alla hörn av en hel stad är det dags att dra upp bopålarna.

Gårdagens...
...promenadbetraktelse: På S:t Eriksgatan finns ett café som heter Två Stjärnor. Varför kallade de sig inte Fyra Stjärnor eller Fem Stjärnor i stället? Är de väldigt lågmälda och opretentiösa, har de aldrig läst en krog-guide ...eller var bara skylten för liten?

Och så finns det dagar som den här

när man vaknar lite lagom mör efter trevlig samvaro med goda vänner och grabben är lite skrikig vid halv sju men det gör inget för hela tillvaron är inlindad i bomull och när han verkar ha vaknat till ordentligt vid åttasnåret kliver man upp och tar med sig pilten och filten in i vardagsrummet och kryptränar och han slår nya rekord i armhävning och det är lustigt att notera att han oftast tippar över åt vänster efter ett tag men det verkar inte bekomma honom för filten är mjuk och ullig och skön så det är bara upp upp upp igen och vädret är vackert trots att det var sagt att det skulle vara regn och nu har lilla e vaknat med ett leende på läpparna och klockan tio har vi tvättstugan men det är bara trevligt det med och nu är alla Elias kläder rena och pappa har ätit lunch och tittat på The 4400 och vi väntade till tre innan vi gick ut och promenerade till Centralen för att köpa tågbiljetter men vi blev svettiga ändå och han blev lite skrikig när vi var tillbaka vid Slussen och jag tog upp honom och bar honom i famnen medan lilla e gick bredvid med vagnen och han blev jättelugn och alla vi mötte log och det var regn i luften hela tiden men det kom inte en droppe och sedan åt han och sov och sov och sov och mamma och pappa såg på Veronica Mars och åt kebab och sedan var vi faktiskt tvungna att väcka honom och byta blöjor och ta på honom pyjamasen med Snobben på och då blev han lite arg igen men vem kan klandra honom när han blir väckt för att han ska gå och lägga sig och han verkar inte gilla sina strumpor längre för han försöker alltid skava av sig ena sockan med andra foten vilket är lite extra intressant i och med att pappa har en tendens att göra likadant utan att han vet varför och det kan vara en tillfällighet eller ett bisarrt nedärvt släktdrag vem vet och nu är klockan hur som helst tjugo i elva och det är någon sunkfilm på tv och det är fortfarande tropisk värme utanför och där är vi nu.

Kalla det James Joyce-ripoff. Kalla det stream-of-consciousness. Kalla det ett patetiskt försök att vara pretto. Men precis så har den här fredagen varit.

Dagens...
...konversation: Jag och lilla e, cirka 11:15 -
"Ska vi prova att ge honom Minifom lite längre före han äter?"
"Mmm. Ska vi göra det nu?"
"Äh, vi väntar tills han vaknar, va?"
"Han är vaken."
"Åh. (paus) Jag hörde honom inte."
"Har det gått så långt, alltså?"

Framsteg och bakslag

<- Sommartider, hej, hej!

Godafton. Här är de dåliga nyheterna. Elias magont har blivit värre igen och är nu inne på femte raka dagen.
Mamma och pappa tycker att det är tufft och vid ett inte särskilt minnesvärt tillfälle så grinade alla i hushållet samtidigt. Utom katten.

Godafton. Här är de goda nyheterna. Sommaren kom så småningom, och skrikandet blir betydligt lättare att hantera när man kan vara ute och skaffa sig en schysst bränna. Det har blivit femtimmarspromenader två dagar i rad, så nu sväller snart benen i takt med bicepsen.
Av detta kan också slutsatsen dras att höger stortå är back in business.

Houston, we have liftoff! ->

Om vi inte vore så himla trötta skulle vi vara alldeles till oss över de framsteg han gör när det gäller att fästa blick och häva armbåge. Som det är nu är vi bara 98% till oss. Jäklar vad han lyfter. Och jäklar, vad det lyfter oss.

Det ger en del perspektiv att kunna följa sina vänners barns utveckling parallellt med sitt eget. Träffade Hanna och hennes farsa i Tanto häromdagen, och när man ser 14-månaderstjejen springa hit och dit och räknar på fingrarna...
...säga vad man vill om tolvveckorsbebisar, men de stannar där man lägger dem. På gott och ont.

Idag tog Lillskutt och [this space intentionally left blank] med Daddy Fool på en exkursion utanför tullarna, nämligen till Boule & Berså.
Det blev lyckat, så till vida att pappa har haft jäkla trevligt och nu är mer onykter än han varit sedan, öh, januari, men misslyckat i det att
...a) det var för lång kö till boulen, så ganska snart återvände vi till Södermalm (Tegelhuset, i lagom undanskymt läge nedanför Medis) och...
...b) jag blev uppenbarligen inte tillräckligt packad för att [this space intentionally left blank] skulle kunna håna mig lika mycket som [this space intentionally left blank] hånade Stjärnreportern när det begav sig.
[this space intentionally left blank] har en blogg. Detta är alltså samma individ som så månar om sin integritet att vederbörande här refereras till som [this space intentionally left blank]. Ur led är tiden.

Eventuella stavfel skyller jag på det ungerska mousserande vinet.

Jqag kom hem lagom för att bli påmind om varför "12 Monkeys" är på min 25-i-topplista över filmer. Inte för att jag har upprättat en dylik lista, men I dare anyone att nämna 24 filmer att placera högre än den...

Apropå bloggar tror jag att Mats Hård och jag kan tänkas ha gemensamma bekanta.

Semester-haiku

Liten gubbe trött
ont i magen, arg som fan
sparkar vilt omkring

Pappa är förkyld
och har druckit ett glas vin
skallen klyvd i två

Hammarby fick stryk
bäste backen bröt sitt ben
inget guld i år

Och vår fina vagn
visar oss sitt sanna jag
hjulet ramlar av!

Sammanfattningsvis:
nån där uppe hatar mig
uppenbarligen.

Haiku enligt susning.nu: En haiku är en dikt i miniformat, enligt japanskt mönster, innehållande endast 17 stavelser som är uppdelade på tre rader enligt mönstret: 5-7-5. Ingen hänsyn tas till ljudlängd, tryckaccent eller ton och dikten är utan slutrim.

Murphy's Law (del 2)

Om någon undrar var del 1 är, så var det den delen jag skrev för ett par timmar sen, och som jag var 95% färdig med när min webbläsare brakade samman. En händelse som är så fulländat ironisk att den förtjänar att dokumenteras.

Nåväl:
Murphy's law (also known as Finagle's law or Sod's law) is a popular adage in Western culture, which broadly states that things will go wrong in any given situation. It is most commonly formulated as "Anything that can go wrong will go wrong." The law was named after Edward A. Murphy, Jr., a development engineer working for a brief time on rocket sled experiments done by the United States Air Force in 1949.
Källa: Wikipedia

Jag kanske jublade lite för tidigt över semestern...
Även om man bortser ifrån att vädret fortsatt vara uselt, och att Elias har varit så tillmötesgående som man rimligtvis kan begära med tanke på att vädret varit så uselt (ja, jag upprepar mig, men det tål att sägas många gånger - vädret HAR VARIT USELT) - i morse sov han tre och en halv timme i sträck i spjälsängen: rekord! - så är pappas allmäntillstånd en osalig blandning av huvudvärk, annan värk och - mest prominent just nu - tåvärk.

Det började med att Elias för några timmar sedan spydde lite på pappas axel. En rutinhändelse, men eftersom Daddy Fool inte ville ha några frätfläckar på sin fjärde bästa t-shirt lade han grabben i sängen, krängde av sig shirten och gick mot badrummet för att spola av och hänga på tork. I dörröppningen mellan köket och hallen hade katten barrikerat sig. Just den här gången kollade jag inte. Jag snubblade, hon ilsknade till och satte en förbannat vass klo i nagelbandet på min högra stortå.
Det gjorde förbannat ont. Det enda positiva med det är att den övriga värken hamnar helt i bakgrunden.
Kissen klarade sig bättre än jag, men ser just nu rätt lömsk ut.

Jakten på farfars försenade födelsedagspresent går vidare. I torsdags var lilla e inne i city med vagnen och minsann om inte butiken var öppen!
Men då var presenten slut.

Efter telefonjakt visade det sig att den var slut också i Solna och i Skärholmen ...och hos tillverkaren. Slut, slutelitut, tut, tut.
Medan pappa satt och var invalido gick lilla e på ny jakt idag.
Fortsättning lär följa.

Vi lyckades banne mig inte ens lösa Melodikrysset.

Nä, låt oss tala om något roligare. Mer presenter!
Utöver busunge-kepan från mormor (se bild) har det även i övrigt fortsatt rasa ner saker över vår lilla brat.

Igår var lilla e:s bästis Åsa på blixtvisit från Frankfurt och gav Elias en gris som i original tillhört självaste Lotta på Bråkmakargatan.

<- Fint besök - ända från Tüskland!

Han har ett helt petting zoo i spjälsängen nu - en ko, en gris, en katt, en kanin och två björnar - plus Alfons Åberg.

Idag hämtade vi ut det 157:e paketet med gulliga bebiskläder från farmor. ;)
Det innehöll bland annat "kamouflagekläder" som jag måste fixa en bild på snarast möjligt - alltså, det är inte kamouflagetyg eller så, men vad jag menar kommer att framgå - och en body med haklapp som kommer att få moster... f'låt, tan... ...som kommer att få SANNA att gå i spinn!

Min bisarra tillvaro kanske bäst illustreras av den mentala playlist som just nu spelas på repeat i skallen.

• Hans Alfredson - "Doda Doda"
  
• Black Eyed Peas - "Don't Phunk With My Heart"
  
• Dead Can Dance - "Sanvean"
  
• Stereo Total - "I Love You Ono"
  
• Michael Franks - "I Bought A Plastic Star For Your Aluminum Tree"
  
• Teddybears STHLM - "Little Stereo"
  
• ...och den där förbannade Volvoreklamlåten som ingen tycks veta vad den heter (reklamen som bland annat innhehåller den odödliga repliken "I need another yo-yo, ma.") Hjälp, någon? Annars mejlar jag reklambyrån.
  

SEMEEEEESTÖÖÖÖÖRRR!!!!!

...Det räcker så, va. :)

Det är genialt att åka tillsammans...

...så fan heller.

Jag hade ett uppdrag idag - att införskaffa födelsedagspresenten som Elias bestämt att hans farfar ska få i helgen. Jag hade en idiotsäker plan. Den gick i stöpet. Först ett jobbmöte som drog en halvtimme över tiden, sedan en buss som inte kom och sedan en tunnelbana som inte heller kom. Detta i kombination med att jag var tvungen att i rusningstrafik ta mig till den enda butiken på hela jädra Kungsgatan som stänger klockan 18.

Jag var där 18:02.
De hade låst.

<- Hur KUNDE de?!

Tack, SL. Tack, Connex. Ni har krossat mina illusioner och tagit kål på min familjs inre harmoni och trygghet. Min son kommer aldrig att förlåta mig, och jag kommer aldrig att förlåta er. Historien kommer att förtäljas från generation till generation av Fools och bara bli bittrare med åren. Och min personliga hämndaktion blir att, öh... eh... länka hit. MoahahahaHAAAAA.

Vad då, jag? Överdriva?

Gudskelov - om 25 timmar har jag semester. It's all getting to my head.

Två och en halv dag till semestern

Just nu har jag lunchrast på mitt kvällspass. Vet inte om man kanske borde kalla det "luddag" eller "lunner" egentligen. För några månader sedan var "blog" / "blogg" också relativt oetablerade ord, så allt kan hända.

Jag föredrar förresten den engelska stavningen, men kommer på mig själv med att vara inkonsekvent. Själv bloggade jag redan på den tiden det inte fanns något ord för det, men slutade eftersom det kändes oförenligt med mitt dåvarande jobb. Uppenbarligen är det andra tider nu...

Okej, åter till allvaret.

I natt sov han i sex timmar i sträck. Tror att det är första gången sedan han var fyra dagar gammal som han inte har skrikit god morgon i intervallet 03-04.

Ny vägning för första gången på ett par veckor. Först gick han upp för mycket - nu vete det tusan om han inte stannat i växten. 4985 gram. (Den här gången vann jag gissningstävlingen, förresten!)

Senaste jollret: "Glusch!" - fast han sa det med ett leende.

Höger hand, vänster fot... ->

Grabbens fotfetish börjar anta rent absurda former. Det började för ett par dagar sedan med att han grep tag i sin högerfot. Igår hittade han vänstern. Att göra så har sedan dess blivit hans huvudnöje. Men jag tror inte riktigt att han har fått kläm på att han har två olika fötter, att döma av blandningen av fokusering och förvirring man kan utläsa av hans ansikte. Coolt är det, oavsett vilket.

(sen uppdatering: lilla e hade en givande konversation med en femåring på BVC idag, som jag bara måste sprida vidare. "Mamma å pappa har sagt att jag inte får prata med främmande, men du har ju en bebis, så du är nog snäll... hur gammal e du?"
"Jag är 33 år."
"OJ! Jag e fem år. Du e ju... du e... typ tie... typ TUSEN ÅR mer än jag!"
Tur att det är Daddy Fool som har mest åldersnoja i familjen...)

Far & Son på äventyr

Det tog drygt tio veckor, men idag var det dags. Mormor och moster tog ut lilla e på bondpermis, och Elias fick för första gången under längre tid ta hand om pappa.

Han tackade för förtroendet genom att lägga en kaskadspya på köksgolvet (Elias, alltså), men sedan blev också umgänget av naturliga skäl mer avslappnat.
Han slocknade faktiskt i spjälsängen och låg och var allmänt edårande medan pappa samlade ihop en rejäl hög vuxenpoäng genom att sortera sin jättelika bunt med "viktiga papper" (det tidigaste var ett slutskattebesked från 2002) och föra in dem i en pärm. Nu vet jag till och med vilka försäkringar jag har. Häftigt.

Den lilla gaphalsen kom visst äntligen ihåg att han var trött, så idag har han sovit ungefär lika mycket som han normalt brukar sova på tre dygn. Antingen har han "turned a corner" eller så kommer det att komma surt efter i natt. Har en vag känsla av det senare.

Tog en promenad med vagnen till Hornstull och kollade som hastigast in Daniels pinfärska väggmålning. Elias fick hicka. Det var nog bra.

<- "Så häääär lite mjölk fick jag..."

Som bonus (när lilla e var tillbaka) skulle pappa för första gången sköta HELA matningsproceduren. Gick naturligtvis käpprätt, eller - flaskvärmningen och själva applicerandet gick som smort, men jag verkar ha missat något i NAPPlicerandet. Något läckte, vilket jag, som vanligt förhäxad av det häftiga i att se min son käka, inte märkte förrän både mitt ben och grabbens pyjamas flödade av bröstmjölk. TYCKTE väl att han åt snabbare än vanligt och att han drällde lite...

Och alldeles nyss lade han av sitt 73-dagarslivs överlägset största rap. Så lite mat fick han uppenbarligen i sig.

Han har fått träffa farmor & farmor & mormor & moster igen i helgen. Mamma och pappa har glott på film (tyckte att "Meet The Fockers" var helt okej, och blev upprörd över att de ändrat slutet när en Agatha Christie-klassiker med ett politiskt inkorrekt namn filmatiserades som "And Then There Were None") och vid något underbart tillfälle unnat sig en öl. Grabben suger på ringfingret snarare än tummen, vill fortfarande inte ha napp och det mest frekventa jollret är fortfarande "Okej!". Lilla e påstår att han sa "Mon Dieu!" häromdagen, men det är att betrakta som hörsägen.

Normalt brukar Smaka på Stockholm-veckan vara något att se fram emot, men de här dagarna har den svenska sommaren visat sig från sin sämsta sida, och vi har inte ens kommit iväg till Kungsan. Hoppas att regnet sabbar flaggviftningslarvet i morgon också. Själv jobbar jag, som tidigare utlovat...